Varför bråkar Läkare Utan Gränser med ett läkemedelsföretag som sökt ? men inte fått ? patent på ett cancerläkemedel i Indien? Läkemedlet (Glivec/Gleevec) har visats ha mycket god effekt mot kronisk myeloisk leukemi och mot vissa sorters tarmcancer. Den form av produkten som Novartis sökt patent för anses av den indiska patentmyndigheten inte uppfylla nyhetskravet enligt den indiska lagen från 2005.
Hade det bara rört sig om patent för ett enskilt läkemedel hade protesterna inte blivit så omfattande och högljudda, men både Novartis och vi vet att så inte är fallet. Novartis ifrågasätter nämligen den indiska statens rätt att generellt ställa högre krav på nyhetsvärde, när patent skall beviljas, än vad som stipuleras i TRIPs. Detta krav infördes för att försvåra förlängning av patenttiden genom att manipulera med beredningsformen, utöka indikationsområdet, kombinera preparat ? så kallad ?ever-greening? och sannolikt även för att skydda den inhemska generikaindustrin. Denna förser inte bara Indien utan även en stor del av världen med läkemedel, ofta till ett betydligt lägre pris än patenthållarens. Huvuddelen av de läkemedel som används i den pågående spridningen av hiv-behandling är producerade av indiska företag och kvalitetsgranskade av Världshälsoorganisationen.
Novartis hävdar i sitt försvar för att driva processen att det rör sig om en principfråga och att det inte alls har med tillgänglighet att göra. Samtidigt använder de sig av just tillgänglighet som argument när de berättar att företaget donerat Gleevec till cirka 7 000 leukemisjuka personer i Indien och till 21 000 totalt i världen. Dessa skulle naturligtvis inte kunna ha betalat själva eftersom priset är 2 500 US dollar per patient och månad. Inte heller skulle mer än ett fåtal kunnat betala generikaproducenternas pris även om detta bara var åtta procent av patenthållarens.
Vi förstår inte hur det är möjligt att skilja patenträtt och tillgänglighet. Patent ger rätt till marknadsexklusivitet, det vill säga patenthållaren har monopol på tillverkningen eller kan välja att hindra andra genom att avstå från produktion. Priset sätts utifrån vad samhället (inte individen) är berett att betala och bestäms av förekomsten av försäkringssystem ? betalda av staten via skatter, av arbetsgivare eller privatpersoner. Det är sällan möjligt för den enskilda individen att betala det egentliga priset ? så var det med hiv-läkemedel i Indien före år 2001 innan generikaproducenter började priskonkurrera och så är det fortfarande i Sverige idag. Där försäkringssystem fattas måste fattiga stater förlita sig på prispressen från generika.
Företaget utger sig också för att bry sig om tillgänglighet i allmänhet och visar detta genom att 33,6 miljoner människor förra året fick ?gratis? medicin till ett uppskattat värde av 775 miljoner US dollar. Denna summa utgör ungefär två procent av företagets totala omsättning eller tio procent av vinsten. Visst är det bra att dessa människor räddats till livet eller blivit av med sina besvär. Men hur länge kommer denna generositet att fortsätta? Vad händer om ökningen av vinst och utdelning till aktieägarna inte längre uppgår till tvåsiffriga procenttal? Eller när konsumenterna i västvärlden också börjar ifrågasätta läkemedelsnotan?
Novartis är ett av de få stora läkemedelsföretag som i viss mån intresserat sig för forskning och utveckling rörande sjukdomar som oproportionerligt mycket drabbar världens fattiga ? tuberkulos, malaria, denguefeber och lepra. Vi hoppas att detta engagemang skall fortsätta, och utvidgas. Visa i handling att det rör sig om en äkta omtanke ? om patienter och inte om patent och profit! Lägg ner fallet i Indien!
PehrOlov Pehrson
Läkare Utan Gränser