Förskrivningsrätten för narkotikaklassade adhd-läkemedel ska inte utvidgas till fler läkarkategorier.
Det beskedet ger Paulina Tuvendal, senior utredare vid Läkemedelsverket.
Frågan om att bredda rätten att skriva ut dessa läkemedel är en del av ett större regeringsuppdrag om adhd. Uppdraget startade 2023 och pågår till 2027.
– Vi har arbetat med uppdraget i ett år och har två år kvar. Utifrån vad som hittills framkommit anser vi att förskrivningsrätten inte bör ändras, säger Paulina Tuvendal.
Kartlägger adhd-läkemedel
Antalet personer i Sverige som får adhd-diagnos och behandling med adhd-läkemedel har ökat kraftigt. För att möta utvecklingen fick Läkemedelsverket i uppdrag att kartlägga diagnossättning, läkemedelsanvändning och att uppdatera behandlingsrekommendationerna.
En viktig del av uppdraget är att analysera vad som skulle hända om fler läkarkategorier, som allmänläkare, får skriva ut centralstimulerande adhd-läkemedel som metylfenidat och lisdexamfetamin. Det gäller både nyinsättning av narkotiska adhd-läkemedel och förnyande av recept för patienter som redan är inställda på läkemedel.
I dag kräver Läkemedelsverkets föreskrifter att endast specialister inom barn- och ungdomspsykiatri, psykiatri, rättspsykiatri eller neurologi får skriva ut dessa läkemedel.
Syftet med en utvidgning, för exempelvis allmänläkare i primärvården, skulle vara att avlasta den pressade barn- och ungdomspsykiatrin. Den har i dag problem med långa köer, och som socialminister Jakob Forssmed uttrycker det, svårt att klara sitt uppdrag.
Adhd-läkemedel skapar debatt
Vanligtvis lämnar myndigheter inte den här typen av besked utanför sin återrapportering av ett regeringsuppdrag.
– Ett pågående regeringsuppdrag brukar heller inte vara så uppmärksammat som det här. Men vi har märkt att förskrivningsfrågan är intressant, säger Paulina Tuvendal.
Läkemedelsverkets tidiga besked kommer dessutom efter skarp kritik – bland annat i Läkartidningen – mot förslaget att ge fler läkare rätt att förskriva dessa läkemedel.
Ylva Sandström, ordförande i Svenska distriktsläkarföreningen, sågade nyligen idén i ett debattinlägg i Läkemedelsvärlden med rubriken ”Amfetamin är inte vilket läkemedel som helst”. Allmänläkare har lika mycket kunskap om adhd som kirurger, enligt Ylva Sandström. Det är fel att lägga ansvaret att skriva recept på någon som saknar rätt förutsättningar att bedöma om det verkligen behövs.
Hon varnar också för att utökad förskrivningsrätt riskerar bland annat att leda till fel- och överförskrivning av adhd-läkemedel.
Uppmärksammad utredning
Ett år in i regeringsuppdraget kommer alltså Läkemedelsverket med beskedet att en utökning av förskrivningsrätten för narkotiska adhd-läkemedel inte är aktuell i nuläget.
– Vi anser att förskrivningsrätten ska vara kopplad till de kliniska specialiteter som utreder och behandlar de här patienterna. Det är viktigt att de läkare som förskriver adhd-läkemedel har rätt kompetens för att göra det, säger Paulina Tuvendal.
Att barn och unga med psykiatrisk sjukdom inte får den hjälp de behöver är ingen acceptabel situation, poängterar Paulina Tuvendal. Men att ändra i en föreskrift, så att fler läkare kan skriva ut adhd-läkemedel, löser inte problemen.
– Att utöka förskrivningsrätten är ingen quick fix. Vi vet heller inte vad som skulle vara nyttan med det, det är inte klart om det verkligen finns ett behov av att utöka förskrivningsrätten.
– Problemen vi ser, med människor med psykisk ohälsa som behöver stöd och hjälp, kan ha andra lösningar och behöver hanteras på ett annat sätt.
Adhd-läkemedel ska vara sista utvägen
Hon poängterar också att det redan i dag finns brister i hur adhd-läkemedel skrivs ut.
– Läkemedel ska vara ”last resort” en sista utväg. Alla andra, icke-farmakologiska åtgärder, ska vara uttömda.
Paulina Tuvendal påpekar att det kan vara så att vården upplever sig inte ha resurser att pröva en mängd icke-farmakologiska åtgärder först. Nu utreder myndigheten, bland annat med hjälp av journalgranskning och registerstudier hur läkare skriver ut adhd-läkemedel och hur de ställer diagnos. Där ingår också frågan om diagnosglidning.
– Det kan ju vara så att individen har problem i vissa situationer och miljöer. Då är frågan vad man gör åt det.
– Det finns en diskussion om att man borde ställa diagnos utifrån funktion, hur man fungerar och inte fungerar, och inte bara utifrån symtom.
