BLOGG. Ska ryska forskare få fortsätta att publicera i internationella vetenskapliga tidskrifter? Den frågan väcker nu debatt i vetenskapssamhället. Nature beskriver turerna i denna debatt i en aktuell artikel om hur olika tidskriftsredaktioner och vetenskapsorganisationer har agerat den senaste tiden.
Många menar att de vetenskapliga tidskrifterna av moraliska skäl bör bojkotta ryska forskare helt och hållet för att visa sin avsky för Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Inte minst ukrainska forskare har krävt detta.
Andra hävdar å sin sida att sådana åtgärder riskerar att göra mer skada än nytta genom att bidra till en isolering även av regimkritiska forskare i Ryssland. Att det är viktigt att behålla en öppen kommunikation med ryska forskare och att stötta de av dem som ifrågasätter kriget. På så vis skulle, menar dessa debattörer, också vetenskapen kunna fungera som en kanal både för diplomati och för öppen, demokratisk debatt
Det är enkelt att förstå och ta till sig tankarna bakom kraven på att helt utestänga alla som på något sätt kan tänkas vara anknutna till det offentliga Ryssland. Nyhetsrapporteringen om krigets brutalitet, även mot civila i bostäder och på sjukhus, väcker en vrede som faktiskt gör det svårt att ens se några andra perspektiv.
Svår balansgång
Men jag tycker att vi ändå måste försöka. Det måste vara viktigt att inte skära av banden med alla ryska forskare, oavsett vilken roll de har i landet och hur de ser på regimen. Bland annat för att sådan nyansfri bannlysning mycket väl skulle kunna spela Putinregimen i händerna. Att isolera människorna i det ryska samhället från influenser utifrån ingår ju i regimens strategi. Rysslands regering har också redan reagerat på hotet om publiceringsstopp för rysk forskning i internationella tidskrifter med åtgärder som kan skapa ökad isolering. Detta genom att slopa kraven på statliga ryska forskningsinstitutioner att publicera internationellt.
Med sådan ökad isolering minskar möjligheterna att utveckla en inhemsk opposition.
Det måste gå att både ta tydligt och skarpt avstånd från krigshandlingarna och samtidigt behålla kontakten med forskningen och framför allt med Putinkritiska forskare i Ryssland. Förhoppningsvis kan det globala vetenskapssamhället klara av att balansera mellan de två perspektiven.
Den vägen försöker bland annat just tidskriften Nature och även Science att följa. De fördömer Rysslands agerande på ledarplats men stänger inte dörren för ryska forskare. De säger sig vilja motverka tudelning av forskarsamfundet och behålla ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap.
Liknande diskussion i Sverige
En liknande diskussion har även följt på den svenska regeringens uppmaning till landets lärosäten att avbryta alla samarbeten med statliga institutioner i Ryssland och Belarus. Lärosätena var kvicka med att följa regeringens anmaning. Exempelvis Karolinska institutet gick snabbt ut och meddelade att lärosätet säger upp sina samarbetsavtal med statliga institutioner i Ryssland. När det gäller individuella kontakter med ryska kollegor ska KI:s forskare ”bedöma om kontakterna är lämpliga och beakta säkerhetspolitiska aspekter”.
Men det kan säkert finnas en risk att lärosätena i sin berättigade iver att visa solidaritet med Ukraina överger ryska akademiker som motsätter sig kriget. Studenttidningen Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson pekade nyligen på detta.
”Individuella kontakter med ryska oppositionella akademiker kan vara ett vasst vapen. De som motsätter sig Putinregimen måste få influenser utifrån och se att en annan väg är möjlig. Genom att stötta dem kan de utgöra en motpol och i längden undergräva regimen”, skriver han och uppmanar i stället till ökat samarbete med regimkritiska forskare.
Sådana påminnelser behövs just nu. Rädslan att inte vara politiskt korrekt får inte ta överhand. Självklart ska inte akademin i Sverige på något sätt samarbeta med statligt finansierade och styrda forskningsinstitutioner. Men när det gäller utbytet med enskilda forskare och forskargrupper måste det finnas tid för nyanserade diskussioner och noggrann eftertanke. Det gäller att försöka fatta de beslut som bäst gynnar en fredlig och demokratisk utveckling på längre sikt. Vilket beslut det är skiljer säkert från fall till fall.