Olof Edhags förslag om expeditionsavgift vid läkemedelsuttag och borttagande av förmånstrappan blir inte av. Därmed försvann en stor del av utredningsförslagens besparingspotential. Lars Engqvist motiverar ställningstagande med att när egenavgiften höjdes till 1800 kronor för några år sedan lovades att nivån skulle vara giltig under en längre tid. Samtidigt gör dessa ?icke-beslut? att regeringen slipper en debatt om dyrare läkemedel i patientledet under nästa års valrörelse.
Jane Ahlqvist Rastad, informationsläkare, Läkemedelsverket
En generell översyn av förmånssystemet är angelägen, det visar inte minst sista halvårets diskussioner sedan subventionen av läkemedel för fetma och impotens tagits bort. Som komplement och i väntan på den nya förmånsmyndighetens genomgång borde vi gemensamt kunna bära kostnaderna för läkemedel genom en expeditionsavgift som ju i förslaget dessutom maximeras till 1000 kronor per år. En expeditionsavgift skulle sannolikt också minska onödigt uttag av läkemedel.
Ulf Edstedt, vd, Läkemedelsindustriföreningen
Regeringen har troligen gjort en bedömning av vad som är rimliga försämringar av en solidarisk skattefinansierad försäkring och politiskt möjligt att uppnå. Ju mer man försämrar försäkringen desto starkare blir incitamenten för att skapa privata försäkringslösningar. En sådan utveckling tror jag den nuvarande regeringen vill undvika.
Anders Hernborg, distriktsläkare, VC Centrum, Laholm
Ja, om man tillsatt utredningen med syftet att begränsa samhällets ökning av de totala läkemedelsutgifterna så var det fegt, men delvis förutsägbart och nog politiskt realistiskt. Politiken sägs ju vara det möjligas konst. Synd på Edhags utredning som var ett seriöst och gediget försök till totalgrepp. Nu vältras i viss mån uppgiften över på landsting och oss förskrivare.
Carola Lemne, vd, Danderyds sjukhus AB
Det grundläggande problemet är det sätt som regering och andra politiska nivåer ofta hanterar resultaten av utredningar. Man tillsätter kompetenta personer för att ta fram ett genomarbetat helhetsförslag. När en del av detta förslag inte "passar" med vad man hade tänkt sig, bryter man ut den delen, utan att närmre undersöka hur en sådan utbrytning påverkar helheten. Detta står naturligtvis våra politiker fritt, men är knappast ett bra sätt att hantera komplexa frågor. I det specifika fallet med Olof Edhags förslag ligger det onekligen nära till hands att misstänka att det stundande valet kan ha viss inverkan. Det finns studier från 60- och 70-talet som visar att "mannaminnet" är cirka 9 månader långt ? något som de flesta politiker verkar vara väl förtrogna med.
Barbro Westerholm, ordförande i Sveriges pensionärsförbund
Engqvists reaktion kan inte kallas för feg utan realpolitisk och baserad på tidigare erfarenheter. Inte ens när partierna varit överens om att öka kostnaderna för patienterna har de lyckats stå emot när lobbyisterna skjuter skarpt. Men det Engqvist i det här fallet borde ha gjort var att avkräva lobbyorganisationerna egna förslag om hur de nödvändiga besparingarna på läkemedelsnotan skulle kunna åstadkommas. Då hade han kunnat vänta med sitt eget ställningstagande tills remissvaren kommit in.