Cecilia Bernsten, apotekare, Socialstyrelsen
I den mån kommittéerna överprövar LFNs beslut eller ifrågasätter Läkemedelsverkets utlåtanden är det naturligtvis inte alls bra. Rationellt är det inte och kostnadskrävande för liten positiv effekt. Troligen skulle mer tid behöva ägnas åt att föra ut budskap om vad som är god läkemedelsanvändning. Frågan är om man överallt har tillgång till rätt kompetens och resurser för det.
Anders Hernborg, informationsläkare, Hallands läns läkemedelskommitté
Bakom denna diskussion anar jag Lif:s lobbyverksamhet. Man verkar tycka att kommittéerna nu börjat bli lite för framgångsrika, till exempel genom begränsad Crestor-förskrivning. Just genom samarbete! LFN bedömer enskilda läkemedelssubstanser, kommittéerna terapiområden. Den lokala diskussionen och processen skapar kompetens som behövs i kommittéarbetet. Kommittéerna samarbetar redan och detta samarbete kan vidgas, men vi ska akta oss för en centralkommitté, en lista, en sanning.
Jane Ahlqvist-Rastad, läkare, Läkemedelsverket
För vissa sjukdomar och läkemedelsbehandlingar borde en nationell samsyn och gemensam rekommendationslista vara en fördel. Det kan gälla särskilt dyra eller riskfyllda behandlingar för vilka också en nationellt samordnad uppföljning kan var viktig. Om läkemedelskommitterna genom detta avlastades skulle de kunna lägga mera resurser på implementering av riktlinjer och utbildning.
Steinar Höeg, ordförande i Lif, vd för Astrazeneca Sverige
Krav på kostnadseffektivitet, generisk substitution och LFN har totalt förändrat förutsättningarna för kommittéernas arbete. Det bör räcka med rekommendationer från Läkemedelsverket och LFN som bas för lokal förskrivning. Det säkrar ett helhetsperspektiv i bedömningen och lika tillgång till läkemedel i landet.
Mikael Hoffmann, ordförande i Östergötlands läns läkemedelskommitté
Arbetet med att underhålla en genomarbetad lokal rek-lista är en liten del av en läkemedelskommittés arbete. Om man tror att lokalt engagemang, anpassning och kvalitetsarbete har störst chans att få genomslag i förändrade attityder och beteenden är svaret ja. Tror man att det är viktigt att förskrivarna själva är delaktiga är svaret också ja. Om man tror att central toppstyrning är en framgångsfaktor i att förändra välutbildade läkares förskrivning så ska man naturligtvis ha en enda rikslista.