Den första april är det ett år sedan Anders Lönnberg fick uppdraget som samordnare för life science-branschen. Instruktionerna var tydliga att det nu handlar om verkstad. Inte ytterligare en utredning. Bland annat ska Anders Lönnberg ”samla in och lämna förslag som syftar till att ge regeringen underlag för arbetet med life science.”
Vilka förslag har du lämnat in hittills?
– Syftet med uppdraget är att höja kvaliteten på sjukvården, sprida nya teknologier snabbare och att se till att svenska uppfinningar blir till innovationer, företag och exportprodukter. För att det ska ske måste närings-, utbildnings- och socialdepartementet samlas i gemensamma ståndpunkter. Dessutom måste näringslivet, hälso- och sjukvården och akademin ha en gemensam dagordning och gemensamma prioriteringar. Det hade de inte innan, alla drev sina egna saker.
Men det handlar väl också om att ta fram konkreta åtgärder?
– Ja också åtgärder. Några kom till redan i 2015 års budget, till exempel mer pengar till proof of concept för att tidigare i utvecklingsprocessen kunna lägga ner större ambitioner på att belägga att en uppfinning fungerar. Då minskar man riskerna för den som vill gå in med kapital och det blir lättare att investera i projekt inom life science. Totalt handlar om ett tjugotal miljoner. Lika mycket satsas det på företagsinkubatorer för att stimulera utvecklingen i tidig fas. Tidigare har man haft begränsningar på 200 000 kronor i varje projekt, men nu kan man få upp till en halv miljon.
I somras fick Swelife och Medtech 4 health 22 miljoner för digitaliseringar av it-systemen i hälso- och sjukvården. Vad händer där?
– Det är ett stort arbete och där har vi börjat med hur kvalitetsregister och journalsystem ska kunna kommunicera. Problemet är att det i dag inte finns några standarder, men vi hoppas att man till sommaren ska vara överens om sådana för hur systemen ska kunna tala med varandra. Inera (ett landstingsägt företag med uppgift att utveckla och förvalta vissa tjänster inom e-hälsoområdet, reds anm.) har gjort körningar med flera olika journalsystem och kvalitetsregister och det går redan i dag tekniskt sett att föra information utan mänsklig hand mellan dem med en tjänsteplattform i mitten.
En återkommande kritik är att de som ska använda systemen inte är med i utvecklingen av dem.
– Så har det varit historiskt, men inte nu. Swelife och Medtech 4 health tittar just på sådana saker och nu finns alla intressenter med, till och med patientrepresentanter.
Hälso- och sjukvården är viktig för life science-branschen, både som köpare och användare av nya innovationer. Samtidigt är upptaget av nya innovationer i vården ganska dåligt. Hur kan det lösas?
– Det måste finnas incitament för hälso- och sjukvården att använda innovationer. Det gör det inte i dag. Ett skäl är att det är omöjligt att räkna hem en vinst med nya, oftast dyrare produkter, i en ettårsbudget. Där kan sjukvården bidra själv. I Stockholm har man till exempel infört treåriga budgetar för att åtminstone ha möjligheten att räkna hem en sådan investering. Vi har också tittat på andra länder. I Tyskland har man till exempel ett system där sjukvårdsenheterna söker till en fond för att få medel att pröva en ny maskin, en ny metod eller ett nytt läkemedel. Då behöver de inte ta kostnaden själv, men har ett krav tillbaka att redovisa kostnadseffektiviteten, hur bra det hjälper, vilka patientgrupper det är bra för och vilka det är minde bra för. Det är ett alternativ som vi på allvar överväger att titta på.
Hur ser det ut i Sverige i dag?
– Sjukvården vill inte ens ta i nya produkter innan de är kliniskt utvärderade, men om man aldrig använder nya produkter kan de inte utvärderas. Det är ett moment 22. Vi diskuterar en typ av innovationsfond så att det i alla fall inte blir dyrare att använda nya läkemedel, med motkrav på en utvärdering av hur produkten fungerar. Vi ser också över meriteringssystemet så att det ska bli lättare och mer meriterande att byta sektor och kunna följa sin innovation på resan från uppfinning till marknad. I dag får du som forskare ett bibliometripoäng om du publicerar en studie på egen hand, men bara ett halvt om du publicerar den ihop med ett företag eller en klinik. Det handlar inte bara om incitamentsystem för sjukvården utan lika mycket om incitament för individerna i vården.
Håller sjukvården med om att upptaget av innovationer kan bli bättre?
– Ja, men för ett par år sedan skulle jag ha svarat nej. Uppvaknandet kom när när Sverige missade en attraktiv klinisk studie eftersom det läkemedel företaget som gjorde studien ville jämföra mot inte var infört i Sverige än. Då insåg man att detta var ett problem, både vad gäller forskningen och för patienterna.
Nya läkemedel och produkter utvecklas till stor del i industrin. Den svenska life science-branschen består i huvudsak av små och medelstora bolag och för dem är bland annat investeringsfrågan viktig. Vad har gjorts på det området?
– Vi har jobbat mycket med riskkapitalsidan och där har vi fått ett löfte om att det i mars kommer en proposition med en fond-i-fondlösning som innebär att statligt riskkapital kan saminvesteras med privat riskkapital. Syftet är att minska risken för privata investerare att investera i life science och därmed öka investeringsviljan.
Finansieringen är en viktig del, men det krävs mer för att skapa ett gott företagsklimat. Är det fler förändringar på gång?
– Det är mer osäkert, men vi har gjort några inspel. Bland annat har vi lämnat förslag om expertskatt och personaloptioner. Personaloptioner är viktiga för små företag som inte kan ge så stora ersättningar, då de kan fungera som bra incitament. Vad gäller expertskatten är den inte bara viktigt för företagen, utan lika viktig för universiteten för att kunna rekrytera experter på olika områden. Vi hoppas att båda områdena kommer med i forskningspropositionen, men vi är inte säkra på det.
Finns det ytterligare frågor ni har identifierat för att underlätta för företagen?
– Det riktigt stora tror jag kommer att bli tillgången till våra register och möjligheten att bygga strukturerad kunskap genom att kunna följa patienter och en hel befolkning. Jag tror mycket på så kallad real world data och fas IV-studier, där man följer behandlingar och läkemedel över tid för att se vilken effekt de har. Där har Sverige en enorm konkurrensfördel.
Nu har du haft det här uppdraget i snart ett år. Är det något som förvånat dig?
– Ja, ganska länge trodde jag att Sveriges förutsättningar för produktion var borta, att den flyttade mer och mer till Asien och andra billiga länder. Men just nu är trenden den motsatta. Förra året hade vi en klar vändning med 10 miljarder i investeringar i Sverige kopplade till produktion och utveckling. Till exempel bygger Astra Zeneca en tappningsfabrik i Södertälje. Bakom svängningen ligger att man nu lämnat kemiska läkemedel för att gå över till biologiska. Det är en komplicerad produktion som kräver excellens inom både medicin och ingenjörskonst och det är det inte många platser som kan erbjuda.
I regeringens beskrivning av vad man vill med life science står att man vill skapa en svensk life science i världsklass. Vilka konkreta mål behöver man då nå vad gäller till exempel antal anställda eller årlig produktion?
– Jag tror inte att vi är där att kunna formulera så konkreta mål än. Det första målet vi ändå satte var att vi måste se en ändring i investeringarna, att åstadkomma en positiv och inte negativ investeringsutveckling. Det hade vi förra året. Sedan kan man inte bygga en fabrik varje år.
Men finns det ändå inte några mer konkreta mål att jobba mot?
– Jo, exportvärdet ska öka. I dag är exportvärdet för life science ungefär 85 miljarder kronor, men vi har inget numerärt mål för det. Tillväxt ska öka helt enkelt.
Life science-sektorn spänner över minst tre departement: närings-, utbildnings-, och socialdepartementet. Hur har det varit att få ihop det politiskt?
– Det finns problem. En del saker går bra medan andra är i högsta grad besvärliga. Alla har ju ett huvudintresse att försvara och då tycker man att de andra är särintressen. Sedan är det alltid kamp om frågor som om forskningen ska vara generell eller sektorbunden. Det är klassiska frågor som alltid ger upphov till konflikter. Mycket landar också i frågan om vilken instans som ska ansvara för och utföra vad. Där är jag nöjd om vi kommer fram till om något ska vara nationellt eller inte. Vilken av de nationella lösningarna det kan handla om blir en senare fråga.
Har arbetet hittills varit lättare eller svårare än du trodde?
– Vissa delar har varit lättare, vilket beror på att parterna har visat sig vara mer motiverade än jag hade förväntat mig. Det har varit så mycket gnäll i så många år och alla har stått och hållit i sina positioner, men nu är man seriöst villig att göra avkall på sina ståndpunkter. Tiden är mogen.
Vad har varit svårare?
– Det som har visat sig extra svårt är hur alla olika lagar hänger ihop och sätter stopp för varandra. Ta bara integritetsbegreppet där samma regler gäller i alla situationer, men där till exempel behandlingssituationen kan ställa andra krav på integritet vad gäller journaler och liknande än hur mina blodprov eller cellbiopsier får användas. Sedan har vi offentlighetsprincipen och grundlagen som reglerar hur information ska hanteras i offentlig sektor. Får offentlig sektor till exempel ta ut kostnadstäckning för de register man bygger upp? Man får inte bedriva affärer från kommuner och landsting, men vi måste ju kunna ta betalt för registren.
Hur kan man komma runt detta?
– Det är klart att det går förr eller senare men det är mycket jobb. Här måste vi samla jurister från de olika departementen och titta på frågorna gemensamt.
Ditt uppdrag löper året ut och ska slutredovisas senast den sista januari 2017. Du är formellt utredare nu, blir det en utredning trots allt?
– Nej, vi levererar längs vägen, men vid någon tidpunkt blir det säkert en uppsamling där jag skriver ett kortare papper om vad som har skett, en avrapportering till innovationsrådet om inte annat.
Vad skulle få dig att känna dig nöjd när ditt uppdrag är slut?
– Att vi får ett system där man kan mäta kvalitet i vården så att den kan höjas, att vi ökar jämlikheten så att det inte tar 17 år innan en ny metod är spridd i hela landet, vilket det tar i dag, och att exportvärdet för svensk life science ökar. Det är det yttersta måttet på att det går bra.
