Vem ska äga apoteken i framtiden?

I Sverige har vi en handelsmarginal på läkemedel som är bland den lägsta i jämförbara länder. Enligt OECD har vi läkemedelspriser som ligger på en genomsnittsnivå. I Finland har apotekarna cirka 30 procent högre handelsmarginal på recept, för att kunna ge service till allmänheten. Det kanske är så, hemska tanke, att apoteken är underfinansierade, med tanke på kötider, och de problem som noterats med liten omfattning av information till kunder. Apoteket AB har varit ensamt på marknaden under 36 år. Två tidigare utredningar har föreslagit avreglering av apoteksmarknaden. Bolaget har haft gott om tid på sig att positionera sig på marknaden, till exempel nu senast genom shoppar och samarbete med Medco för att bygga upp mailorderhandel med läkemedel. Apoteken är lokaliserade i bra affärslägen. Enligt aktiebolagslagen skall styrelsen för ett bolag handla i enlighet med bolagets bästa. Sammantaget kan man konstatera att vi i Sverige har mycket höga etableringströsklar för nya aktörer på marknaden.

Enligt utredningsdirektivet, skall “naturligtvis” apotekens kostnad för att tillhandahålla läkemedel till allmänheten fortsatt minskas. Kommer detta att ske på bekostnad av en ytterligare nedmontering av farmacin till förmån för ökad andel distribution på apoteken? Om mer resurser skall kunna tillföras apoteken för att bättre kunna ge service, måste de antingen komma från effektiviseringar inom apoteksverksamheten, minskad grossistmarginal eller från läkemedelsindustrin, om handelsmarginalen skall ligga oförändrad eller minskas. En ökad tillgänglighet av service, i form av fler apotek minskar inte kostnaderna.  

För att snabbt få en fungerande konkurrenssituation på marknaden vill jag föreslå att:
 
1. Ett statligt bolag bildas där apotekens infrastruktur läggs (olika typer av dataregister, ATS, extemporeverksamhet, ApoDos, giftinformationscentralen.)
2. Alla sjukhusapoteken inklusive expeditionsapoteken läggs i ett bolag som säljs till landstingen.
3. Resterande apotek delas upp geografiskt och läggs i två bolag. De enskilda apoteken blir dotterbolag i dessa två moderbolag. Aktierna i dotterbolagen erbjuds till försäljning till de anställda på respektive apotek.
4. Det bör vara möjligt för grossister och privatpersoner (exklusive förskrivare av läkemedel) att äga apotek. Läkemedelsindustrin bör inte få äga apotek.

Apotekare har internationellt driftskoncetion på apotek, men med tanke på det låga antalet apotekare inom det svenska apoteksväsendet vill jag här föreslå övergångsbestämmelser.
Det normala i de flesta länderna är att sjukhusapoteken ägs av sjukhusen. Ifall sjukhusapoteken blir en naturlig del av sjukhuset, finns det bättre förutsättningar att utveckla den kliniska farmacin. Då landstingen med hjälp av ett statsbidrag (vinst och förlustmodell) betalar för läkemedelsförmånen, bör det vara bra att det inom deras organisation finns kompetens inom apoteksområdet. Jag tror också att ett sjukhusapoteksbolag blir en bättre inköpare av läkemedel än med nuvarande modell.

Jag är måttligt förtjust över ifall vi får en ordning där det svenska apoteksväsendet ägs och drivs av internationella grossistföretag, jämför Norge. Det har fördelar genom att de i kraft av sin storlek kan pressa inköpspriser på framför allt generika. I Norge har dessa rabatter till stor del hamnat hos grossisten. Utförsäljningen av läkemedelsföretag skapade knappast några nya jobb i Sverige. Vinster tenderar att beskattas i lågskatteländer.

Genom att sälja ut apoteken till de anställda, som önskar köpa, fås ett stort engagemang. Det man äger är man mer rädd om. Utförsäljningen bör kunna ske successivt, enligt den modell som ICA tillämpar, vid rekrytering av handlare. Ägarskap ger också inflytande, och en möjlighet skapas att utveckla ett professionellt ledarskap, som jag uppfattar är svagt idag.

Christer Berg
Apotekare Växjö