En medicin är en kemisk produkt plus information. Meningen står att läsa i en skrift om nationella läkemedelsprogram från WHO 2001. Men vad menas? Läkemedel fungerar väl oavsett, eller?
Formuleringen är förstås medvetet polemisk. En retorisk käftsmäll där man skulle förvänta sig smekningar. Men forskningen om bristande följsamhet (detta olyckliga och laddade begrepp, där engelskans compliance/adherence numera politiskt korrekt ersatts av concordance, samsyn, dock utan att verkligheten behagat rätta in sig i ledet) visar att optimal läkemedelsanvändning betingas -multifaktoriellt. Informationen är förvisso en nyckelfaktor.
Ja, läkemedelsinformationen är så viktig, tycks författarna mena, att det knappt går att tala om ett fungerande läkemedel utan kompletterande korrekt, uppdaterad, objektiv, kontextualiserad information.
Men WHO stannar inte där. I en skrift om läkemedelsanvändning av Chetley och medarbetare 2007 betonas att »för god kommunikation ansikte mot ansikte, är attityden hos den som förmedlar dialogen lika viktig som hans eller hennes kunskaper«. Med all respekt för apotekspersonalens oftast utmärkta insatser tänkte jag på dessa ord när jag läste om en undersökning från Apoteket AB om varför apotekspersonalen ibland inte informerar om läkemedel.
I Läkemedelsverkets receptföreskrifter står det att »Apotekspersonalen skall, genom att ge individuellt anpassad information, så långt det är möjligt förvissa sig om att patienten kan använda läkemedlet på rätt sätt.« Men hur fungerar det i praktiken?
För att få svar på frågan lät forskarna Tully och medarbetare låtsaspatienter hämta ut recept på antingen fluoxetin, metformin eller naproxen. Simulanterna hade instruerats att inte ställa några frågor utan låta personalen i så fall erbjuda rådgivning. Studien redovisas i Patient Education and Counselling i somras.
I 37 procent av fallen ställde personalen inga frågor, i 26 procent gavs ingen information och i 18 procent förekom varken eller. Personalen struntade i negativa svar om tidigare användning och ställde sällan följdfrågor eller gav information.
Personal över 50 år, receptutgivning vid lunchtid och recept på metformin var faktorer som starkt sammanhängde med bristande informationsgivning. Ändå är det anmärkningsvärt, och forskarna efterlyser förutsägbart mer forskning för att ta reda på varför rådgivningen så ofta inte fungerar. Onekligen finns det mycket att göra.
I en nyligen publicerad enkätundersökning av Apoteket AB fick 2 105 apotekskunder besvara frågor om sina erfarenheter av receptbelagda läkemedel. Men nästan lika chockerande var att fler än var femte person (22 procent) inte vet vart de ska vända sig med frågor om de känner sig osäkra över ett läkemedel. Siffran för regelbundna användare är 17 procent och för unga 23 procent.
Undersökningen bekräftar att samordningen kring läkemedel är väldigt viktig, kommenterade Apoteket AB:s Eva Fernvall.
Säkert sant. Men samordning garanterar inte patientcentrerade attityder. Ingeborg Björkmans avhandling från 2006 visade att farmacevter uppfattar »farmacevtisk omsorg« på minst två skilda sätt, holistiskt respektive biomedicinskt. En ny handbok i patienträttigheter från Socialstyrelsen reder ut begreppen individuellt anpassad information och patient-centrering för vårdens del. Något motsvarande för apotekspersonalen vore kanske något att fundera på.
