– Utgångspunkten från samhällets sida att gå in med stöd är ju att en individ som drabbas av sjukdom inte också ska drabbas av allt för höga kostnader. Och jag ser inte något starkt skäl till varför den som bara går till doktorn, även om det inte är så vanligt, får samhällets stöd vid 1?100 kronor, medan högkonsumenter som både går till doktorn och behöver läkemedel får vänta till 3?300 kronor. Jag tycker inte det är rimligt.
Det här innebär att det blir en förbättring för de med höga totala vårdkostnader, medan det blir en viss försämring för de som till exempel främst behöver läkemedel, men sällan besöker läkare.
Men sammanslagningen ska ske på sikt, varför inte nu?
– Det handlar ju om att få ihop datasystemen. På läkemedelssidan fungerar det, men fortfarande finns det ju landsting där man stämplar öppenvårdsbesöken på en lapp som underlag för det högkostnadsskyddet. Men om några år borde det gå att genomföra.
Du föreslår också att taket för högkostnadsskydden regleras oftare även om det blir små höjningar?
– Ja, istället för att som nu vänta i femton år och göra en rätt kraftig höjning tycker jag det är logiskt att de indexregleras genom en koppling till prisbasbeloppet. Jag föreslår att det nya taket beräknas inför varje årsskifte med en avrundning nedåt till närmaste femtiotal kronor. Det innebär att det troligen blir en höjning för läkemedel varje år.
Varför föreslår du inte en expeditionsavgift på recepten?
– Jag övervägde det, men mot det talar att det för ganska många människor skulle innebära en rätt kraftig kostnadsökning. De som har flest läkemedel är ju främst äldre. En hel del av dem kanske inte har så dramatiskt dyra läkemedel, men de kan ha många olika. Ska man då ha en expeditionsavgift på varje recept kan det bli rätt betydande kostnader.
Argumenten är att det hindrar bunkring och överkonsumtion?
– Ja, men jag tycker att det är de som skriver ut recepten som ska känna ansvar för det här, istället för att vi ska lägga på en tusenlapp på många pensionärer.
