De senaste åren har vi ofta hört i debatter, sett i artiklar, utredningar och massmedia att bara läkemedelsprofiler/ gemensam läkemedelslista kommer för patienten så kommer läkemedelsanvändningen/ nyttan att kunna förbättras mycket.
Inom äldreomsorgen/Apodossystemet har det sedan många år, 15-20, funnits en medicinlista som upptar patientens hela tillsvidaremedicinering och dessutom läkemedel som tas
vid behov. Nu även elektroniskt.
Under de senaste tio åren har det genomsnittliga antalet läkemedel hos dessa äldre, boende i särskilda boenden i Sverige, ökat från i genomsnitt 5-6 till 10-12 läkemedel. Detta inger en viss oro för hur det skall gå med användandet av de kommande läkemedelsprofilerna i öppenvården. Visst har antalet läkemedel ökat för att ge en bra behandling för vissa diagnoser, till exempel hjärtsvikt och högt blodtryck. På många andra områden medicineras äldre år ut och år in utan att det finns en diagnos, till exempel depression, eller att läkemedlet ger någon synlig nytta.
Varför har inte Apodosordinationerna/medicinlistorna använts oftare och med synliga resultat? Vad kan vi lära oss av detta inför införandet av läkemedelsprofiler?
Jan-Erik Ögren
Apotekare
Läkemedelsrådet och Läkemedelskommittén i Skellefteå