Baserat på danska siffror skulle 10 000 rättegångar där sjukvårds- och apotekspersonal anklagas för vållande till patientskada behövas i Sverige årligen om alla misstag som orsakat patientskada skulle hanteras av rättssystemet.
Många jurister skulle få chansen till arbete samtidigt som hälso- och sjukvården skulle förlora kompetenta medarbetare som dessutom känner sig som brottslingar.
Att följa rättegången i hovrätten i Jönköping i april 2005 då fallet med ett spädbarns död i Kalmar 2002 (se LMV 1-2/05, reds anm) behandlades lämnade ingen av oss åskådare eller förhörda oberörda. Samhället uppdrar till professionella jurister och nämndemän som saknar kunskaper om hälso- och sjukvårdens arbetsvillkor att döma hur en enskild sjuksköterska borde agerat – i efterhand, när vi vet den tragiska utgången. Det som blir så tydligt är att det endast är vårdens anställda som utför trapetskonster utan säkerhetsmatta. Man undrar, vem väljs ut nästa gång, är det en ny sjuksköterska eller kanske en farmacevt eller en läkare?
Om den verkligt skyldige är en dåligt organiserad hälso- och sjukvård eller ett apotek utan rimliga skyddsbarriärer för sin personal så står rättsapparaten och därmed den befolkning den är satt att skydda hjälplös. Har åklagaren tur så lyckas han/hon hitta en person, eller möjligen två personer, som har större del i ett komplext händelseförlopp med tragisk utgång än övriga. Då och först då går straff att utdela till dessa enskilda individer. Sjukvårdshuvudmannen respektive apoteksledningen går fri, medan såren hos de som behandlar och vårdar patienter rivs upp.
Under de tre dagar jag sitter i hovrätten på åhörarplats måste jag med jämna mellanrum nypa mig själv. Det är så overkligt. Man önskar att några av de timmar som jurister och nämndemän ägnade åt detta mål istället använts för kunskapsinhämtande om hälso- och sjukvården och personalens arbetsvillkor. Egentligen är det fantastiskt att enskilda sjukvårds- och apoteksanställda genom personligt engagemang lyckas skydda så många enskilda patienter från att skadas av läkemedel och andra behandlings- och undersökningsmetoder, givet högt arbetstempo och hög komplexitet.
Hur kan rättsprocesser liknande den jag just tagit del av få förekomma i ett civiliserat samhälle? Låt mig spekulera. Kanske är det så att medborgarna helt enkelt inte vill veta att det sker fel och misstag i sjukvården? Vårt behov av trygghet i tider då terrordåden avlöser varandra är naturligtvis stort. Sjukvården och apoteksverksamheten är kanske vår tids viktigaste trygghetsfaktorer. Läkemedel skall få oss att "läka" – de skall definitivt inte skada oss.
Dålig organisation eller bristande resurser är oftast svårare att åtgärda än att hitta och "ta bort" den individ som just i detta fall kan anses mest skyldig. På det sättet kan vi låta inbilla oss att det nu råder en höjd säkerhet på det berörda sjukhuset eller apoteket, trots att det sannolikt är precis tvärtom.
Vi behöver koncentrera oss på att tillsammans förebygga patientskador. Jag bara undrar, när skall hälso- och sjukvårdens personal få amnesti från hotet att kränkas av rättsapparaten när mänskliga misstag sker i situationer där uppsåt saknas?