Kansliet för SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, tronar som en vetenskapsbastion mitt i ambassadlandskapet i Lärkstaden i Stockholm.
Den aktade, men enligt vissa ibland något senfärdiga myndigheten belyser med jämna mellanrum med externa experters hjälp det medicinska forskningsläget i rapportform.
I slutet av augusti tillträdde Måns Rosén efter ett regeringsbeslut tjänsten som direktör för SBU efter Nina Rehnqvist. Han är ekonom, har en fil kand i matematik och statistik och har doktorerat i medicinsk vetenskap vid Umeå universitet, där han nu är adjungerad professor. Före det nya uppdraget var han chef för Epidemiologiskt Centrum (EpC) vid Socialstyrelsen i fjorton år.
Hur kändes det att lämna EpC precis när det slutligen lossnade med ett nationellt läkemedelsregister?
– Det var inte helt enkelt. Jag upplevde att jag hade världens roligaste jobb på Socialstyrelsen. Men SBU:s arbetsuppgifter är så viktiga och spännande att det inte gick att säga nej när jag fick en förfrågan.
– SBU lär få stor användning av läkemedelsregistret framöver i praxisstudier. På sikt kommer registret att få stor betydelse bland annat i värderingen av risker med läkemedel. Just vad gäller studier av risker är stora, oselekterade material av stort värde.
– Inom en ganska snar framtid finns dock möjlighet att via samkörningar med andra register studera exempelvis fallolyckor hos äldre kopplat till läkemedelsanvändning.
Många förväntar sig att amerikanska FDA kommer att reformeras och att företagen får större krav på sig att följa upp sina läkemedel i praxis som ett led i detta (se Hans Bergströms krönika i LMV 11/06). Kommer det att bli hårt tryck på det svenska läkemedelsregistret?
– Intresset kan bli stort. På EpC ser man nu över statistiska metoder för framtida uppföljningar och man har en bra diskussion med läkemedelsindustrin. Här kan man på sikt hitta former för avtal. De nordiska länderna har med sina register en helt unik konkurrensfördel.
Läkemedelsregistret på Socialstyrelsen blev verklighet 2005 efter decennier av politisk motvilja. Varför bytte makthavarna fot?
– Direkt avgörande var nog en hearing där patienterna och pensionärerna, alltså de som själva skulle registreras och borde vara mest oroade för intergritetsaspekterna, uttryckligen krävde att det skulle förverkligas.
Det har funnits många invändningar mot registrets utformning, bland annat att orsaken till förskrivning inte registreras. Hur ser du på detta?
– Det viktigaste var att få igång registret. Jag tror den nuvarande registerkonstruktionen kan göra stor nytta och justeringar kan eventuellt göras senare.
Registret baseras på data från apoteken. Hur påverkar ett avvecklat apoteksmonopol läkemedelsregistret?
– Det är inget direkt hot; om man inser behovet av ett samlat register borde det gå att hitta en lösning. En möjlig variant är att Apoteket behåller en samordnande funktion under en övergångsperiod.
Kan du ge något tydligt, aktuellt exempel på effekter av SBU:s slutsatser i vården?
– Nyligen visade en studie som vi startade att datortomografi efter hjärnskakning är kliniskt likvärdigt med inläggning på sjukhus över natten och observation. Ändrades praxis skulle man kunna spara omkring 40 miljoner kronor årligen i vården.
– SBU har också visat att nya metoder för hörselscreening av nyfödda kan förbättra barnens språkutveckling. Efter det ökade screeningverksamheten i hälso- och sjukvården från 25 till 75 procents täckning.
– Jag skulle vilja att vi framöver utför fler sådana praxisstudier för att analysera vilket genomslag våra rapporter får. Ibland kan uppföljningar vara enkla att få fram, exempelvis via försäljningssiffror från apoteken.
– Jag vill också att vi initierar fler hälsoekonomiska analyser framöver, snarare än att bara gå igenom den vetenskapliga litteraturen. På så sätt kan vi bidra mer med underlag till vårdens makthavare inför de prioriteringsproblem som lär bli oundvikliga framöver.
SBU har stor tyngd inom den medicinska sfären men syns inte så mycket utanför denna. Är detta ett problem?
– Det är inte så viktigt att själva myndigheten syns, men det är viktigt att våra slutsatser och deras innebörd och effekter i vården synliggörs. Ibland har vi varit litet väl försiktiga i våra slutsatser, och det kan ha bidragit till att vi inte alltid synts. Jag vill gärna att myndigheten blir litet mer ?hands on? och märks mer framöver. Det är också litet orättvist att säga att vi inte syns utanför medicinen, nästan 700 artiklar om SBU publiceras varje år i svensk dagspress.
Många instanser i Sverige värderar läkemedel. Förutom SBU gör Läkemedelsverket, LFN, Socialstyrelsen, läkemedelskommittéerna och Nepi med flera detta. Är det för många?
– Det pågår fortlöpande en diskussion mellan myndigheterna om rollerna. Vi har till stor del olika uppgifter, men till vissa delar skulle ansvarsfördelningen kunna ses över och tydliggöras.
– Här ser jag gärna en utveckling där SBU i högre grad gör kunskapssammanställningar på uppdrag av andra myndigheter.
Borde inte SBU utifrån sina utredningar kunna sammanställa översikter över forskningsområden där stora kunskapsluckor finns, och presentera dessa för forskningsråd och universitet?
– Det var en intressant idé, jag noterar. Så länge det handlar om tips snarare än försök till styrning borde det vara okontroversiellt. Som doktorand skulle jag tycka att detta vore bra.
I en pågående utredning kartlägger ni nu läkemedelsanvändningen hos äldre. Hur ser du på detta problemområde?
– Det är ett oerhört viktigt område, och därmed är utredningen också oerhört viktig. Den väntas bli klar nästa höst.
Utöver det du redan sagt, vad är viktigast för SBU idag? Vilka frågor vill du driva?
– Målet är att göra skillnad, ?make a difference? för att använda en företagsslogan. Jag vill se klarare slutsatser som ger vården tydligare vägledning, mer hälsoekonomi och ett mer aktivt studerande av praxisförändringar efter våra utredningar.
– Jag vill också att vi arbetar mer än idag med lokala jämförelsedata, sådant skapar engagemang och leder till handling. Här gör idag landstingen själva mer än tidigare, men inte tillräckligt.
– Politikerna kommer framöver att ställas inför ett allt mer vanskligt prioriteringsarbete. Här är vår viktiga roll att framlägga beslutsunderlag, både vad gäller olika vårdinsatsers evidensgrad och deras kostnadseffektivitet.
