Under praktiskt taget hela vår arts existens har tillgången till föda varit begränsad. Dessutom har sammansättningen på denna varit fundamentalt annorlunda än den är idag. Stenålderskosten var fattig på socker/glukos, något som har en avgörande betydelse för vår ämnesomsättning och energiförsörjning.
När vi var jägare och samlare livnärde vi oss när vi kom över ett byte. Ibland kunde det gå dagar mellan tillfällena av jaktlycka. Eftersom förvaringsmetoderna var begränsade kunde vi frossa vid dessa tillfällen och sedan fick kroppen klara sig med begränsat energiintag tills nästa lyckade jakttillfälle.
Gynnsamt blev ogynnsamt
I denna omgivning överlevde de vars ämnesomsättning kunde tillgodogöra sig överskottsenergin efter jaktlyckan och bygga upp fettdepåer som tömdes under de magra perioderna. De vintersovande däggdjuren utnyttjar samma mekanism. En björn som vaknar på våren efter vintersömnen har tappat en relativt stor del av sin kroppsvikt under viloperioden.
Men denna förmåga, att effektivt lagra den energi som kroppen inte omedelbart behöver, kan vara förödande för nutidsmänniskan. Att vi, när vi är hungriga, kan hämta ut näringsrik mat i stor mängd ur kylskåpet är direkt olämpligt utifrån våra metabola förutsättningar.
Vårt genetiska arv är en viktig bakgrund till att typ 2-diabetes ökar kraftigt världen över, framför allt i utvecklingsländerna. Med ökat välstånd ökar förekoms-ten av sjukdomen.
Men frekvensen varierar mycket kraftigt mellan olika befolkningsgrupper. Bland vissa indianstammar i USA drabbas hälften av individerna av typ 2-diabetes. Grupper med den lägsta frekvensen, runt
1 procent, är bland andra afrikanska kvinnor och kineser.
Fosterperiodens betydelse
Undernäring i fosterlivet är en annan teori om orsaker till typ 2-diabetes. I flera studier har forskare konstaterat att låg födelsevikt ökar risken för uppkomst av typ 2-diabetes eller nedsatt glukoskänslighet, ett förstadium till typ 2-diabetes.
De som föds med låg födelsevikt är överrepresenterade bland dem som senare i livet blir överviktiga och/eller får diabetes.
Det finns likheter mellan teorierna om det genetiska arvets betydelse och undernäring. I båda sker en anpassning av ämnesomsättningen efter den knappa energitillgången. Denna anpassning som är bra i kärva tider kan bli en belastning när födotillgången är större.
Å andra sidan kan det finnas en genetisk komponent även i undernäringsteorin. Det kan vara så att de barn som överlever knapp energitillgång i fosterstadiet, till skillnad från dem som dör, bär överlevnadsgener.
Annan forskning har visat att även dålig näringstillförsel tidigt i livet kan bidra till en störning av ämnesomsättningen senare i livet, inklusive insulinresistens.
Det är också möjligt att låg födelsevikt är en effekt av dålig utveckling av bukspottkörteln, och särskilt betaceller, under fostertiden. Dessa personer har då en sämre förmåga att klara insulinresistens senare i livet.
- Läkemedel
Vår stenålderskropp klarar inte välfärdens överflöd
Vi nutida människor är i obalans med vår ämnesomsättning, metabolism. Vi är i detta avseende fortfarande stenåldersmänniskor och kommer att så förbli länge. Det dröjer innan arvsmassan hinner ikapp de moderna yttre livsbetingelserna. Så länge vi inte anpassar vårt intag av näring efter kroppens förmåga att ta hand om den, och om vi dessutom är fysiskt passiva, kommer vi att fortsätta att råka ut för vällevnadssjukdomar och -symtom som högt blodtryck, åderförkalkning, hjärtinfarkt, stroke och diabetes.
Annons