Prioriteringar i vården är ofta svåra att acceptera för de som drabbas, men dessvärre ett nödvändigt ont. De har alltid skett och kommer alltid att behöva ske. Den utveckling mot ökad öppenhet om dessa som flera landsting på senare tid bidragit till är något i grunden positivt. Det minskar nyckfullheten och ökar förutsägbarheten kring vilka vårdinsatser som den enskilde patienten kan förvänta och kräva.
Det upplägg som ursprungligen sjösattes i Östergötland och orsakade stort rabalder lämnar mycket övrigt att önska. Politikernas inblandning i processen var för stor. Listor som uttryckligen exkluderar vissa diagnoser är garanterat impopulära och knappast rätt väg att gå.
En övergripande problematik som aktualiseras är frågan om medicinska prioriteringar på policynivå verkligen ska göras på olika sätt i olika landsändar, eller om vi vill eftersträva en i stora drag likartad vård över hela landet. Ytterst; är det regionala huvudmannaskapet lyckat?
Landstinget i Östergötland gör inte fel i att öppet prioritera så att deras resurser kan användas på bästa sätt ? felet ligger på systemnivån. Något för ansvarsutredaren Mats Svegfors att grunna på.