Sidorna i Christina Åkermans bruna läderfilofax är helt täckta av prydliga små bokstäver i blyerts. Det som för andra skulle kunna vara en fullmatad vecka är för henne en vanlig dag. Det är möten, möten och åter möten. Med olika branschföreträdare. Med medarbetare som håller i en stor upphandling. Med socialdepartementet. Med närliggande myndigheter. Med en tankesmedja. Däremellan ska hon hålla i utvecklings- och lönesamtal med sin närmsta personal och besöka de skolor som hennes döttrar ska börja i till hösten.
– Det blev ju lite mycket här i början eftersom både generaldirektör och ställföreträdande generaldirektör slutade ungefär samtidigt i höstas, förklarar Christina Åkerman.
Men även om hon kan erkänna en viss tendens till överbokning finns det inget i hennes uppenbarelse som visar på stress. Efter intervjun är fotografen lyrisk över att få fotografera en person som ler hela tiden. Och hon hinner knappt sätta sig ner och höra första frågan innan hon fritt börjar resonera kring allt som hon och Läkemedelsverket måste ta sig an den kommande perioden. När hon nu vant pratar om frågorna är det svårt att tro på beskrivningen av hur det gick till när hon fick jobbet förra våren. Rekryteringsfirman fick förklara sitt ärende flera gånger när de först kontaktade henne.
– Jag undrade vem det var som hade angett mig som referens. Så det tog ett tag innan jag förstod att de ville att jag skulle söka och när jag väl fattade det var mitt spontana svar nej, jag tänkte att jag flyttat så med min familj. Men när jag sedan berättade för dem tyckte de att jag självklart skulle söka jobbet.
Och så blev det. I september började hon sin veckopendling mellan Skåne och Uppsala för att leda 550 statliga tjänstemän. Med sig hade hon noll erfarenhet av att arbeta på myndighet, men med desto större kunskap om att leda. Christina Åkerman är van vid att dra igenom sitt CV. I korthet: Jobbade som läkare och klinisk farmakolog på Sahlgrenska i tio år. Medicinsk chef på Astra i cirka tio år vilket ledde till att hon mellan 2004 och 2006 arbetade som vd för Astrazeneca i Filippinerna med sammanlagt 700 anställda.
Året innan hon fick GD-tjänsten var hon arbetande styrelseordförande för P.U.L.S AB som sysslar med utvecklingsinvesteringar inom life science.
– Jag blev läkare för att jag ville arbeta med människor. Men i den kliniska vardagen fanns det inte särskilt mycket utrymme för att möta människor. Efter ett par år började jag fundera på hur man skulle kunna förändra det. Egentligen var det så mitt intresse för ledarskap och processer väcktes. Men inom vården insåg jag att det skulle ta väldigt lång tid innan jag skulle få någon möjlighet att påverka.
När erbjudandet kom om att bli medicinsk chef på Astra var det därför just möjligheten att få leda och se resultat som lockade.
– Att gå över till industrin var inte direkt ett beslut som uppmuntrades av mina läkarkollegor. Enligt dem skulle jag bara få gå runt i kort kjol och säga ja hela tiden. Men jag kände aldrig någon tvekan och jag har heller aldrig känt att jag dagtingat med mitt samvete i rollen som medicinsk chef på ett läkemedelsföretag. De gånger jag sa nej så sprattlade marknadsdirektörerna vilt, men de diskussionerna lämnade aldrig huset, jag upplevde alltid att jag blev lyssnad på.
Den som följer omregleringen av apoteksmarknaden blir inte förvånad över att höra Christina Åkerman förklara att det är viktigt att kunna säga nej. Eller att vara tydlig, som hon själv hellre säger. Under vintern har Läkemedelsverket sagt ifrån att de inte är rätt instans för att kontrollera apotekssymbolen, att de inte tycker de ska sköta den nationella läkemedelsupplysningen och att det är Omstruktureringsbolaget som måste kontrollera lämpligheten hos potentiella apoteksköpare. Uppgifter som alla enligt socialdepartementet borde skötas av Läkemedelsverket.
– Får vi ett uppdrag ska vi självklart professionellt åta oss att genomföra det. Men jag vill inte att en uppdragsgivare ska tro att bollen är tagen och sen händer det ingenting och ingenting och sen blir det pannkaka av det.
För Christina Åkerman ligger lockelsen i ledarskapet att hon kan påverka. Och det är inte några större skillnader menar hon mellan att vara medicinsk chef på ett läkemedelsföretag, vd för Astrazeneca på Filipinerna eller att vara myndighetschef.
– Det handlar om människor, särskilt när man leder så här kunskapsintensiva organisationer. Jag brukar säga att man blir tillsatt som chef, men det är medarbetarna som utser dig till ledare.
Men viss skillnad finns det ändå.
– När man arbetar i näringslivet är det väldigt raka puckar i hur du utvärderas. På en myndighet är det svårare att mäta resultat, jag menar, syftet att värna den svenska folk- och djurhälsan, det är inte så lätt att sätta upp något mål där.
Hon är bra på att leda säger hon själv. Och mån om att göra GD-rollen lite mer mänsklig.
– Jag ska inte sitta här som oraklet i Delfi. Andra myndigheter kanske har sådana ledare, men sådan är inte jag. Jag är mån om att bygga teamet kring mig.
I den strävan är en sådan sak som att inte kunna samla alla medarbetare på ett ställe en frustrerande omständighet.
– Internet är bra för kommunikation, men det ger ju en död bild av mig. Så nu har vi sagt att man kan träffa mig i matsalen vid lite olika tillfällen.
Det jobb som myndigheten står inför är inte det lättaste, konstaterar Christina Åkerman. Hela läkemedelsområdet står inför stora förändringar som kommer att påverka Läkemedelsverket. På hemmaplan handlar förstås mycket om den nya apoteksmarknaden, men när Christina Åkerman själv definierar de stora frågorna ser hon ur ett globalt perspektiv. Både vad gäller att kontrollera utvecklandet av nya läkemedel och själva produktionen.
– Olika länders regulatoriska myndigheter kommer att behöva samarbeta mer. Inte bara inom det europeiska arbetet utan i hela världen. Vi har redan sett att produktionen flyttat till Asien och Sydamerika vilket påverkar inspektionsverksamheten och trenden är lika tydlig när det gäller kliniska prövningar.
Även den ekonomiska aspekten, hur samhället ska kunna finansiera läkemedlen, börjar krypa allt närmre de regulatoriska myndigheterna. Och här tror hon mycket på samarbete, ett ord som förövrigt dyker upp ofta när Christina Åkerman pratar.
– Vi kommer nog inte få gemensamma subventionsbeslut för hela Europa, ländernas vårdsystem är för olika. Men EMEA har redan börjat samarbeta med den brittiska subventionsmyndigheten och det kommer bli mer av det.
– Man borde kunna göra större studier i Europa som ger bättre underlag för de enskilda ländernas subventionsbeslut.
Under hela intervjun är det bara en enda fråga som får Christina Åkerman att tystna. Det är frågan om vad som är svårast i hennes jobb. Tillslut kommer ett svar.
– Det är nog att få upp respekten för det administrativa och ekonomiska arbetet som också sker här på verket. Det finns en oerhörd respekt för det vetenskapliga arbetet, men jag försöker förklara att vi måste vara bra på det andra också.
