Världshälsoorganisationen, WHO, har för första gången publicerat riktlinjer för hantering av utsläpp av antibiotika från tillverkning.
Det handlar om hur tillverkare ska hantera fast och flytande avfall som kan innehålla antibiotikarester. Syftet är att begränsa utsläppens bidrag till ökad antibiotikaresistens och andra negativa miljöeffekter.
En svensk forskare som starkt bidragit till att riktlinjerna blivit verklighet är Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi och föreståndare för Centrum för antibiotikaresistensforskning vid Göteborgs universitet.
– Det är ett jätteviktigt framsteg att det nu finns en oberoende, kunskapsbaserad standard som företagen och olika samhällsaktörer kan använda för att begränsa utsläppen, säger han.
Mätte utsläpp av antibiotika från tillverkning
Utan de insatser som Joakim Larsson och hans forskargrupp har gjort genom åren skulle det sannolikt ha dröjt ett bra tag till innan WHO-standarden sett dagens ljus. Redan 2007 riktade de svenska forskarna världens ögon mot föroreningarna av antibiotika och andra läkemedelsrester från läkemedelsfabriker i Indien.
De tog prover på det utgående vattnet från ett reningsverk i Patancheru nära staden Hyderabad i Indien. I denna region finns många fabriker som tillverkar aktiva substanser och generiska läkemedel för världsmarknaden.
Den aktuella reningsanläggningen tog emot avloppsvatten från ett 90-tal läkemedelsfabriker.
Provtagningen visade att det vatten som passerat reningsverket och gick ut i omgivande vattendrag innehöll uppseendeväckande höga halter av läkemedelsrester. Inte minst halterna av bredspektrumantibiotika, exempelvis ciprofloxacin, var mycket höga.
Engagerad i debatten
Forskarna publicerade sina resultat i en studie i tidskriften Journal of hazardous materials. Resultaten väckte mycket uppmärksamhet och satte fart på en debatt som har pågått sedan dess. En debatt om miljöeffekter av läkemedel, tillverkares ansvar och om varför det är så hemligt var läkemedel är tillverkade.
Joakim Larsson och hans medarbetare har fortsatt att forska om hur antibiotikaresistens uppstår och sprids i miljön, bland annat om vilken inverkan olika typer av utsläpp från användning och tillverkning har. Han har också varit mycket aktiv i debatten.
För två år sedan skrev han en debattartikel i Läkemedelsvärlden som var starkt kritisk till den utsläppsstandard som en industriallians då hade publicerat. Det var AMR industry alliance, där många av världens stora antibiotikatillverkare ingår, som hade tagit fram en egen standard för utsläpp av antibiotika från tillverkning.
Kritiserade industriskapad standard
I debattartikeln kallade Joakim Larsson visserligen industrins utsläppsstandard ett steg i rätt riktning. Men han ansåg samtidigt att den hade stora luckor som gjorde den mindre effektiv som verktyg mot olika miljöeffekter.
Han hävdade att kraven i standarden gick att uppfylla trots mycket höga halter av antibiotika i fabrikens avloppsvatten. Och var kritisk till att den möjliggjorde fortsatt brist på insyn i företagens utsläppshantering.
“Antibiotikaindustrin har skapat en utsläppsstandard på sina egna villkor”, skrev han.
En tålmodig eldsjäl
Joakim Larsson vände sig till WHO vilket satte i gång den process som nu lett fram de nya riktlinjerna. Han har deltagit som konsult i denna arbetsprocess som även har engagerat ett stort antal andra forskare, experter och berörda aktörer.
Sjutton år efter avslöjandena om de indiska utsläppen finns det till slut en officiell utsläppsstandard från ett oberoende organ. Här finns gränsvärden för utsläpp av antibiotika från tillverkning och tydliga rekommendationer om hur man ska mäta respektive minska utsläppen.
Joakim Larsson är glad. Och glädjen förstärktes när världens ledare vid FN:s högnivåmöte 26 september godkände en gemensam deklaration som bland annat innehåller tydliga uttalanden om antibiotikautsläpp från läkemedelstillverkning. Länderna slår fast att sådana utsläpp kan bidra till resistensutveckling. De åtar sig också att tillämpa existerande utsläppsstandarder.
– Det känns jättebra. Visst har det tagit tid, men man måste vara tålmodig och inte ge upp, säger han till Läkemedelsvärlden.
Vilka är skillnaderna?
Joakim Larsson lyfter fram några olikheter mellan WHO-standarden och den tidigare från industrialliansen.
– En viktig skillnad är att WHO inte nöjer sig med teoretiska beräkningar av hur mycket antibiotika som försvinner vid avloppsrening utan kräver att man faktiskt mäter. En annan är att WHO fokuserar på antibiotikanivåerna i avloppsvattnet i stället för i det mottagande vattendraget.
– Detta är viktigt eftersom det är i avloppsvattnet som bakterier som kan utveckla resistens finns.
Så fortsätter arbetet
Ytterligare en skillnad är, framhåller han, att WHO:s standard innehåller krav på att antibiotikatillverkare öppet ska redovisa sin tillverkningskedja och de utsläppsvärden som uppmätts.
– Kraven på transparens är jätteviktiga.
WHO-riktlinjerna är inte bindande för medlemsländerna. Men Joakim Larsson tror att de ändå kommer att bli ett effektivt verktyg mot utsläpp av antibiotika från tillverkning. Exempelvis kan, påpekar han, offentliga upphandlare använda dem som ett kriterium vid antibiotikainköp.
Han hoppas också att WHO ganska snabbt ska få fram ett system för certifiering enligt standarden. Så att företag som vill ha ett intyg om sin utsläppskontroll från en oberoende tredjepartsgranskare kan få det.
Kan hejda nya former av resistens
Joakim Larsson tror att minskade utsläpp av antibiotika från tillverkning kommer att kunna bidra till att bromsa ökningen av antibiotikaresistens i världen. Men hur stor effekten kan bli är, förklarar han, svårt att säga.
– När det gäller spridning av bakterier med redan existerande resistensgener har utsläppen sannolikt ingen betydelse alls, säger han först.
– Däremot tror jag att lägre utsläpp skulle kunna dämpa den hastighet med vilken nya former av resistens hos sjukdomsframkallande bakterier uppkommer. Vi vet ännu inte fullt ut i vilka miljöer detta händer, men allt mer pekar mot att avloppsvatten spelar en betydande roll för de processerna.
