Antibiotikaresistensgener som sprids mellan olika bakteriearter är ett stort problem i sjukvården. Gener som skapar antibiotikaresistens kan uppstå hos en bakterieart och sedan spridas till andra arter av bakterier. Nu har en grupp forskare vid Göteborgs universitet kartlagt i vilka bakterier dessa gener har sitt ursprung.
– Vi trodde från början att det rörde sig om en blandning av helt harmlösa bakterier och sjukdomsframkallande bakterier. Men nästan alla antibiotikaresistensgener, med ett ursprung som går att identifiera, kommer från sjukdomsframkallande bakterier. Det tyder på att överföringen av dessa gener har skett i tarmfloran hos människor och domesticerade djur, säger Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi och seniorförfattare till studien.
Jämförde bakteriers arvsmassa
I sin kartläggning har forskarna på Centrum för antibiotikaresistensforskning vid Göteborgs universitet, där Joakim Larsson är föreståndare, jämfört tusentals bakteriers arvsmassa. De har gått igenom den vetenskapliga litteraturen om resistensgeners ursprung och lagt till information från publika dna-databaser. Därefter har de granskat de sammanlagda bevisen.
I studien, som har publicerats i tidskriften Communications Biology, kom forskarna fram till att de bakterier som producerar antibiotika i självförsvar inte fanns med på listan över ursprungsarter. Dessa bakterier spekuleras ofta vara källan till resistensgener. I stället visade det sig att alla arter utom en var sådana som kan orsaka infektioner hos människor och djur.
Joakim Larsson menar att det är viktigt att veta från vilka arter resistensgenerna kommer för att kunna begränsa utvecklingen.
– Vet man det kan man också gissa vilka miljöer överföringen har skett i. Vår upptäckt ökar förståelsen för hur bakterier utvecklar resistens. När en gen väl har tagit sig in i kliniskt relevanta bakterier kan man inte göra det ogjort utan man kan bara hantera hur mycket dessa bakterier sprids. Om man dessutom skulle kunna begränsa uppkomsten av resistens så vore det mycket värt, säger han.
Yttre miljö bidrar till antibiotikaresistensgener
Att det har gjorts snabba teknologiska framsteg inom dna-sekvensering som har gjort det möjligt att studera bakteriers evolution mycket mer effektivt än tidigare, har varit av stor betydelse för studien. Dock vet forskarna ännu inte varifrån 95 procent av alla kända resistensgener kommer, vilket enligt Joakim Larsson sannolikt beror på att de kommer från arter som man inte har sekvenserat.
– Vi känner till de flesta bakterier som finns i tarmfloran hos människor och domesticerade djur. Det betyder att många resistensgener kommer från bakterier som lever i den yttre miljön, säger han.
Vetskapen om att det är både vår egen tarmflora och den yttre miljön som bidrar med antibiotikaresistensgener motiverar åtgärder på båda sidor, menar Joakim Larsson.
– Att veta att miljön är en möjlig källa för resistensgener är viktigt. Ett sätt att begränsa risken är att skydda miljön från antibiotikaexponering som riskerar att driva på resistensutvecklingen, till exempel från avloppsvatten.
Enligt Joakim Larsson görs det i Sverige i dag mycket inom sjukvården för att begränsa antibiotikaresistensutvecklingen.
– När det gäller den yttre miljön görs det generellt för lite. Här behöver nya åtgärder sättas in.
Joakim Larsson berättar att hans forskningsgrupp just nu arbetar med att ta reda på hur låga halter antibiotika påverkar miljön.
– Vi vet redan att höga halter är ett problem, men för att kunna sätta in rätt åtgärder är det avgörande att veta om låga halter också är det, säger han.