När Sveriges första Boots öppnade sprakade fotoblixtarna i kapp med Maud Olofssons leende i dörren. Strax därefter slog Doc Morris upp portarna snett över gatan och det gamla apoteket i kvarteret intill blev Hjärtat.
Florence och Yamile som jobbar på Doc Morris kan vinka till sina kolleger på de båda konkurrerande apoteken. På andra sidan Liljeholmsbron finns tre till; ytterligare ett Hjärtat och två Kronans Droghandel.
För svenskar är varumärket Boots lika med hudvård, hygienprodukter och kosmetika. Hardcorefansen har åkt över till England i decennier för att shoppa billig »butter«, »scrub« och »lotion«. Utmaningen är att få kunderna att se apoteket Boots.
De flesta »locals« tar fortfarande en nummerlapp och sätter sig i kön på sitt gamla apotek. Att det numera heter Hjärtat verkar de inte bry sig om. Fullt förståeligt. Det ligger ju där det alltid har legat och det är ju fortfarande Eva som sitter bakom disken. Hipstern som sitter i kassan jobbade extra här redan före omregleringen. Han ser ingen annan skillnad än att Apoliva åkt ut och Hjärtas egna krämer och schampon åkt in.
Vem i hela världen ska man då lita på?
Esperanza på Boots är stolt över att hennes lilla apotek har »90 procent av de receptbelagda läkemedlen inne«. Hon brinner för naturläkemedel, har rullstolsramp och öppet sju dagar i veckan. Men Doc Morris har också söndagsöppet och här kan du få råd av en hudterapeut och deras prisjämförelser är smått revolutionerande. På Hjärtat kollar farmacevterna blodtryck och vissa blodvärden, men det ska Boots också börja med … och kanske får Doc Morris vid Hornstull så småningom en egen sjuksköterska som flera andra i kedjan redan har …
Samarbetar apoteken? Följer de branschöverenskommelsen och ringer till sina grannar om någon frågar efter ett läkemedel som de inte har i lager. Ja, säger både Florence och Esperanza, de ringer till varandra, men inte till Hjärtat för där har ingen tid att hjälpa till …
Och på Hjärtat säger Eva att deras inarbetade läge förstås är en stor fördel. Lilla farbrorn med rollatorn kommer alltid att gå till samma adress. Han orkar inte längre ta in fler namn, varken på apotek, läkemedel, elbolag, brännvinsorter eller barnbarn. Han bryr sig inte ett dyft om reformen, bara »hans« apotek finns kvar.
Småbarnpappan Niklas är däremot rosenrasande. Han och hans femårige son har varsin rätt så vanlig åkomma. Lille Henry får förstoppning ibland och Niklas prostatit går i vågor. Nyligen blev de dåliga samtidigt. Inte ett enda av de åtta södermalmsapotek som pappa Niklas röjde runt till hade laxermedlet för barn som Henry blivit ordinerad. Flera av dem saknade även diklofenak som Niklas fått recept på.
På det åttonde stället gav han upp, beställde laxermedlet till junior och bestämde sig för att ta en fika. »Om jag mot förmodan skulle orka leta vidare och får tag på medicinen någon annan stans i stan, då kommer jag ju inte tillbaka hit och hämtar ut dem«, sa han som en artig upplysning. Men då rasslade det till i farmacevten bakom disken som smattrade fram: »Men det går inte, då kan vi inte beställa hem, för vi har absolut inte plats för något som inte ingår i vårt ordinarie sortiment.«
Man behöver ju inte heja på Ohly för att varar missnöjd med det utfallet.
