Tid till patienten viktigt för lyckad hjärtsviktsvård

Tid! Vi har tid med patienterna.

Den kanske största bristvaran idag, tid, det har hjärtsjuksköterskan Agneta Törnqvist med sina hjärtsviktspatienter. Och det är kanske den enskilt viktigaste faktorn för att optimera omhändertagandet, menar hon.

Sedan tre år tillbaka arbetar hon på Liljeholmens hjärtmottagning i Stockholm. Men med hjärtpatienter har hon arbetat sedan 1972 och kan konstatera att det hänt mycket inom hjärtsviktsvården sedan dess.

? Idag ser man inte de svårt sjuka med enormt svullna ben som bara kunde andas med hjälp av syrgas. Då fanns inte de potenta läkemedel vi har idag som gör att patienterna mår betydligt bättre, betydligt längre.

Men den, i det perspektivet, nya farmakologiska behandlingen kräver också ett annat omhändertagande för att medicineringen ska fungera optimalt.

Specialistvård nära patienterna

Vid insättande av såväl ACE-hämmare som betablockerare krävs ett upptitreringsförfarande som innebär täta kontroller och mycket stöd till patienten. Det är där sviktsjuksköterskorna har en helt avgörande roll visar de studier som gjorts.

Genom att delegera upptrappningen av medicinerna och genom återkommande täta besök till sköterskebaserade sviktmottagningar lyckas man bättre med att få upp patienterna till önskad måldos. Vilket i sin tur innebär färre sjukhusinläggningar.

Idag finns ett 50-tal sköterskebaserade sviktmottagningar inom primärvåden och de flesta sjukhus har idag sjuksköterskeledda mottagningar.

Liljeholmsmottagningen kan beskrivas som utlokaliserad specialistvård. Här finns kardiolog som undersöker och konstaterar sjukdomen, medan den efterföljande behandlingen ligger på sköterskorna. Mottagningen är en filial till Huddinge Universitetssjukhus, men de flesta patienterna kommer på remiss från primärvården i närområdet.

Dramatiskt besked

Det är ett dramatiskt besked att få veta att man har hjärtsvikt.

? Men samtidigt har många mått så dåligt, men inte vetat varför de varit så trötta och andfådda. För en del patienter innebär faktiskt kunskapen om vad det beror på att de känner sig bättre, säger Agneta Törnqvist.

Patienterna kommer till mottagningen under cirka tre månader, en del varje vecka, andra var fjortonde dag. Vid varje besök är en timme avsatt för samtal och telefonen är öppen veckans fem arbetsdagar.

? Eftersom man reagerar väldigt individuellt på ACE-hämmare låter vi patienterna ta sin första dos här på mottagningen under övervakning.

Blodprov tas också alltid vid trieringen av ACE-hämmare på grund av att medlet kan påverka salthalten och njurfunktionen.

? Mitt mål är att patienterna ska känna sig någorlunda trygga och säkra trots sin sjukdom. Jag vill att de ska bli så kunniga att de lär sig att hantera en del själva.

Och till det behövs tid för samtal, konstaterar hon.

? Genom att till exempel känna igen sina symtom kan de öka eller minska de vätskedrivande medicinerna själva, genom att regelbundet kontrollera vikten.

För många patienter blir det också en omedelbar positiv effekt när de med vätskedrivande läkemedel fått ut vätska ur kroppen.

Uppgivenhet kräver samtal.

Men den omedelbara effekten kan sedan bytas mot uppgivenhet om upptrappningen av hjärtmedicinerna inte ger den positiva förändring man hoppats på. Utan kanske snarare tvärtom. Speciellt betablockerare gör att vissa istället känner sig tröttare än tidigare.

När motivation sviktar är samtalen desto viktigare.

? Jag kan förklara varför man känner som man gör, att det handlar om en långsiktig behandling som gör att sjukdomen inte försämras, att den framför allt är skyddande.

Om en patient känner sig väldigt trött eller inte mår så bra efter de första doseringarna kan Agneta Törnqvist alltid föreslå att man backar lite eller väntar med att höja dosen ytterligare.

Det är just tiden med patienten som ger möjlighet att motivera till att fullfölja medicineringen, men också motivera till förändringar som kan göra livskvaliteten lite bättre.

? Speciellt om det är yngre patienter med lättare hjärtsvikt kan patienten se hjärtsviktsbeskedet som kroppens signal om att göra vissa förändringar.

För medicinerna är visserligen viktiga, konstaterar Agneta Törnqvist:

? Men det är också viktigt att patienterna ser möjligheter att påverka hur sjukdomen utvecklas genom att göra livsstilsförändringar.

Som alltid handlar det om att inte röka, att röra sig och att äta rätt.

? Jag kan till exempel tipsa en patient om att gå en känd sträcka varje dag. Den kan bli ett mått på hur de mår. De kanske orkar gå den oftare efter en tids medicinering eller hon behöver inte stanna och vila så ofta som tidigare.