Svensk läkemedelsforskning har den senaste tiden hamnat i rampljuset två gånger med kort mellanrum. Först utflyttningen av delar av Astra Arcus CNS-forskning till USA sedan Pharmacia & Upjohns planer på att flytta sin cancerforskning från Lund till Milano.
Utflyttning av forskning får långsiktigt mer negativa konsekvenser för ett land än utflyttning av tillverkningsenheter. Karolinska Institutets förmåga att bedriva avancerad neurokemisk forskning försvagas t ex genom Astras forskningsflytt/flykt. Försvagad universitetsforskning ger sämre möjligheter att rekrytera toppstudenter och utländska gästforskare vilket i sin tur ger sämre bas för forskande företag osv. Till detta kommer givetvis de individuella tragedier och lokala arbetsmarknadsproblem, som följer med alla omstruktureringar.
Även om Astra Pain, CRO- och nischföretag som Quintiles, Karo Bio och Amersham Pharmacia Biotech med flera expanderar sin forskning i Sverige och även om Medicon Valley håller på att ta form i Öresundsregionen, så inger ändå det planerade utflyttningarna oro. Dels därför att utflyttning av läkemedelsforskning är något nytt för landet, dels därför att det är de ?stora? som rör på sig.
Varför duger inte Sverige längre? En förklaring är, att kunskapsföretag måste ha en omfattande forskningsverksamhet på sina stora marknader. Dessa kräver närhet till företagens intellektuella kapital. Dessutom allokeras allt oftare resurser till de platser där de ledande forskargrupperna redan finns. Både Bostonområdet och Rivieran är t ex attraktiva sådana genom närheten till många universitetsinstitutioner.
En starkt begränsande faktor för svensk läkemedelsforskning är dessutom, som företrädare för industrin påpekat flera gånger, tillgången på kvalificerade forskare. European Federation of Pharmaceutical Sciences (EUFEPS) har nyligen genomfört en undersökning av den europeiska läkemedelsindustrins forskarbehov idag. 14 essentiella områden identifierades och medlemsländerna fick ange inom vilka av dessa de upplevde brister. Sverige redovisade brister inom inte mindre än 8 av dessa.
Företagens framtida behov av disputerade forskare undersöktes också. Inom områdena genterapi, in vivo farmakologi, bioinformatik förutsåg svenska företag en brist. Detta är viktiga signaler till universiteten, särskilt de som planerar att starta nya läkemedelsinriktade program.
De mest banbrytande upptäckterna gör forskarna före 35 år ålder! För att få fram yngre doktorer reformerades också doktorandutbildningen i Sverige redan 1968. Men än idag är medeltiden för att disputera inom naturvetenskaperna över 5 år. En av orsakerna till denna långa tid är den högre utbildningens expansion med åtföljande undervisningsbördor. Allt fler röster har därför på senare tid höjts för inrättandet av ?Centra of excellence? i Europa, dvs enheter inom vilka endast forskning och forskarutbildning bedrivs.
Sveriges karaktär av forskningsnation har också förändrats sedan 70-talet. Utbildnings- och forskningspolitik har alltmer underordnats social-, regional- och arbetmarknadspolitik. Intellektuella prestationer har nedvärderats. De högre allmänna läroverken är störtade i gruset och närmast skall resurserna till universiteten strilas över ett stort antal lokala högskolor. Universiteten skall inte längre ledas av forskare utan av politrucker. Regeringens forskningsproposition för perioden 1997-99 kom förra året. Det åtföljande pressmeddelandet nämner knappt naturvetenskaplig forskning, trots dess avgörande betydelse för vårt välstånd.
The winner takes it all sjöng ABBA på 70-talet. Vann gjorde de själva också. De växte sig för stora för folkparksturnéer och gjorde de stora pengarna ute i världen. Framgångarna vanns genom gruppens egen vilja, begåvning och hårt arbete. Även svensk läkemedelsforskning behöver mer av detta: begåvade individer som vill bli vinnare. Eller som KI´s rektor Hans Wigzell nyligen sa i en intervju i Läkartidningen: ?För mycket pengar går till halvdåliga forskare, för lite kan satsas på de bra?.