KRÖNIKA. ”Ja, och så har jag Aritavi också”, säger han.
”Aritavi?”, tänker jag och söker febrilt i minnet för att inte verka bortkommen inför patienten. Vad är det – inte står han väl på Ritalin (kan inte erinra mig något i journalen om kontakt med specialistpsykiatrin)?
Atorvastatin kanske? Men han är ju så ung och har väl knappast några riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, så varför lipidsänkare?
Eller tänker han på ”Atari”, det klassiska tv-spelet från 80-talet? Vi är ju tämligen jämngamla med liknande referenser och konstigare förväxlingar har jag stött på.
Skammen att tvingas söka på FASS och förvåningen när jag inser att det är Cymbalta som avses, den här gången betitlad vare sig med försäljnings- eller substansnamn (duloxetin) utan en ren fantasibenämning – ”Aritavi”, följaktligen.
Nästan dagligen stöter jag som distriktsläkare på utmaningar vad gäller namn på läkemedel och hur lätt de förväxlas med varandra. Oftast har jag koll på varianterna, men för många patienter är det svårt att hålla ordning på vad de äter och varför. Även om jag varit tydlig med att skriva ”för blodtrycket” eller ”kolesterolsänkande” på receptet blir det förvirrande när Candesartan byts till Candemox eller Simvastatin plötsligt heter Simidon. Att fabriksnamnet ”Sandoz” uppfattas vara medicinens namn bäddar ju för förvirring när patienten vid nästa receptuttag i stället får ”Krka” mot samma åkomma.
Det här är ett stort problem för många patienter – oavsett ålder. När en årsförbrukning av ett läkemedel fördelat på fyra uttag ibland resulterar i utdelning av två-tre olika fabrikat med ibland skiftande läkemedelsnamn kan vem som helst tappa bort sig och göra fel med sina mediciner.
Sannolikt känner vi alla till ett antal patienter som tagit både Seloken och Metoprolol i tron att de är olika mediciner. För att inte tala om förväxlingsriskerna med oxikodonets beredningsformer och namnvarianter.
Många av besöken från patienter med flera mediciner kräver en stund där jag får försöka bringa ordning i vilken medicin som heter vad, kommer från vilken fabrik och förklaringar om hur allt hänger ihop. Jag förutsätter att även apotekspersonal måste lägga en hel del tid och energi på den här typen av arbete.
Tänk om vi kunde – en gång för alla – införa standardiserad förskrivning av generiska läkemedel, där till exempel substansnamnet amoxicillin/klavulansyra inte samtidigt kan heta Spektramox, Betaklav, Bioclavid – eller fantasinamnet Klaximol.
Begreppet ”tall man lettering” på burkar och etiketter som ett sätt att undvika förväxling mellan mediciner med snarlika generiska namn känns också tilltalande – till exempel hydrALAzin och hydrOXIzin eller amLODIPin och aMILorid. Eller varför inte LaMICtal och LamISIL (användningsområdet mellan dessa båda skiljer sig ju betydligt mer än namnen ger sken av!)?
Ett mer sammanhållet it-system måste kunna stötta såväl förskrivare som apotekspersonal i att hjälpa patienterna att få tydlighet i vad de får ut och förväntas ta för mediciner så att inga tveksamheter råder. Det är först och främst en fråga om patientsäkerhet, men utöver det också en tidstjuv för såväl sjukvårds- som apotekspersonal – och med det också ett arbetsmiljöproblem för en redan tidspressad hälso- och sjukvård.
Många har tänkt och tyckt i denna fråga redan och många förslag till förbättring har presenterats och förkastats. Jag ser fram emot den dag då mina patienter (och jag) vet vad det är de faktiskt får med sig hem från apoteken, så att vi kan ägna våra möten åt annat, något viktigare. Som exempelvis deras hälsa.
