En ljuvlig vårdag i Lund skall jag tala om smärta för ett hundratal tandläkare, tandhygienister och tandtekniker. Jag har tre timmar på mig, en ofantligt lång tid. Jag berättar om historiska smärtstrategier. Om religiösa, filosofiska och stoiska. Om vardagstekniker som att stoppa vassa föremål i den värkande tanden eller bedöva den med tussar dränkta i alkohol. Om självsuggestionstekniker som att rabbla, sjunga, parera smärtan genom att trycka hårt mot näsrygg eller fötter, eller förflytta den till en annan plats i kroppen.
Några i publiken är synligt ointresserade ? vad har detta med oss att göra?
Jag försöker med nya berättelser. Om individuella smärtstrategier berättade i skönlitteratur, självbiografier och dagböcker, eller av läkare.
Nej, stämningen förblir låg i salen.
Jag prövar med att tala om munnens särskilda smärta, ofta beskriven och rapporterad i samband med historiska diagnoser som hysteri, hypokondri och neuros. Munnen tillhör kroppens mest laddade rum, hävdade Freud. Att öppna munnen för läkaren eller tandläkaren är att utlämna sig. Munnen är förknippad med intimitet, sexualitet och njutning.
Lite respons. En ung kvinna på första bänk betraktar mig med lysande blå blick.
Tandläkarsmärta då? Länge fanns ingen annan bot mot värkande tänder än att dra ut dem. Eternarkosen var en befrielse. Den tillät avancerade ingrepp utan olidlig smärta och trauma. Men först med lokalbedövningsmedlen ändrades tandläkarsmärtans förutsättningar radikalt. Upptäckten av Xylocain i början av 1940-talet ? utprövat på den egna tungan av två brinnande unga forskare under långa laboratorienätter
? är en vetenskaplig framgångsberättelse av klassiskt snitt.
Kontakt. Några ser riktigt intresserade ut.
Idag välsignar alla vi tandläkarrädda den befrielse som moderna bedövningstekniker ger. Ännu i min barndom var tandläkarbesöket en fasa präglad av väntrummets hårda bänkar, av grova trampborrar, avsaknad av bedövning (inget sjåp!) och sköterskor stränga som poliser. (Eller är detta bara ett falskt minne?) Idag producerar läkemedelsindustrin allt effektivare bedövningsmedel med allt mindre biverkningar. Men än viktigare är att attityden till smärtlindring har ändrats i grunden. Det är en självklarhet i den moderna vården att patienten själv skall ha möjlighet att bestämma i livets slutskede också över doseringen.
Det är fantastiskt. Men samtidigt ökar kraven på vården: hjälp mig snabbt, effektivt och garanterat smärtfritt! Det är som om mängden smärta har ökat samtidigt som vår förmåga att tolerera den har minskat. Vad säger detta om vår samtid? Jag prövar tesen att det är just tillgången till effektiv smärtlindring som har gjort smärtan outhärdlig. Vi har glömt bort andra tekniker ? svårare, mera mödosamma och långsiktiga. Men de behövs. Kronisk smärta kan inte lindras med kronisk bedövning.
Hur talar vi om smärta så att vi tacksamt bejakar den befrielse som smärtstillare och bedövningsmedel ger, men samtidigt inte förnekar ansvaret att hantera den också på andra sätt? Det har sagts att vi lever i en kultur där olust instinktivt dövas genom att stoppa något i munnen: mat, alkohol, godis, snacks, tobak, droger, tabletter. Munnens kultur syns överallt, i biosalongernas gigantiska popcornbägare och prasslande godispåsar, i gatans snabbmat och parkernas skräpberg och ? mera dolt ? i badrumsskåpens burkar och pillerkartor. Gör det ont, suger olusten, ensamheten eller otillräckligheten, så trösta dig genom munnen. Frågan är om vi inte längre kan förstå smärta annat än i relation till olika bedövnings- och trösttekniker.
Förmodligen låter jag som en moralist. Tandfolket kroknar igen. Jag har missat den kontakt som uppstod när jag höll mig till Xylocain-storyn.
Efteråt tröstar mig min värd med att chevalereskt stjäla en underskön magnoliablomma i parken utanför det vita universitetshuset.