Är det någon som verkligen tror att svensk läkemedelsindustri har en ljus framtid? Jag tror det inte. Visst kommer det att finnas läkemedelsföretag i Sverige som i viss mån tillverkar läkemedel, utför kliniska prövningar och marknadsför läkemedel. Men preklinisk och klinisk forskning som Astra och Pharmacia hade? Och samarbeten med universitet och högskolor, med möjlighet till examensarbeten och doktorandstudier? Inte på långa vägar. Astrazenecas neddragning av forskningen i Södertälje är inte riktat mot Sverige, det hade kunnat ske var som helst. Och det kommer att ske igen. Om man lyssnade på vad Martin Mackay och Anders Ekblom sa om Astrazenecas neuroforskning den 2 februari, och applicerar det på Mölndal, tror jag i ärlighetens namn inte att företaget kommer ha kvar sin forskning i Mölndal speciellt många år till.
Det pratas om att entreprenörer ska starta biotechföretag som ska ta över lokalerna i Södertälje. Men om det nu finns riktigt drivna
entreprenörer bland Astrazenecas uppsagda personal, varför har de inte redan startat företag? Vi har en övertro på att det ska ske. Se bara vad som hände när Pharmacia lämnade Uppsala. Det blev några nya företag, men inte vad som motsvarade den mängd som Pharmacia hade. Och hur många finns kvar idag? Samma sak riskerar att ske i Lund. Det tar för lång tid och de duktiga forskarna letar sig nya jobb under tiden de administrativa kvarnarna maler. Så vad ska Sverige som land göra? Vad kan Sverige göra? Inte speciellt mycket är jag rädd. Förutom en sak. Satsa på att bli världsledande inom den kliniska forskningen.
Vi har redan en bra grund att stå på:
- En lång tradition av klinisk forskning.
- En i grunden bra organiserad sjukvård.
- Våra svenska personnummer.
- Världsunika patient- och kvalitetsregister.
- Lifegene-projektet ser ut att kunna fortsätta.
För att lyckas krävs dessutom:
- En överenskommelse mellan sjukvården, universiteten och läkemedelsindustrin att Sverige ska bli världsledande inom området.
- Möjlighet att forska på betald arbetstid, och inte på sin fritid.
- Tydliga karriärvägar inom sjukvården och den akademiska världen där det är en klar oomtvistad merit att forska.
- Specialinriktade utbildningar inom just klinisk forskning.
Det behövs konkret "action", och det behövs nu. Vi har varken tid eller råd med fler utredningar och långbänkar. Ansvariga ministrar, oppositionsrepresentanter, rektorer, professionsföreträdare och landstingsdirektörer borde åka iväg till en lämplig avsides kursgård, stanna där i en vecka och diskutera fram en lösning som går att sjösätta inom ett år. Det kommer att krävas pengar och framför allt kommer det att krävas engagemang och en vilja att göra skillnad.
Men vi har allt att vinna och inget att förlora på att återbygga Sverige som världens bästa land för klinisk forskning. Lars Leijonborgs uppdrag är marigt i sammanhanget, han ska komma med förslag men har inga mandat eller pengar för att trycka på. Vi är alla ”utelämnade” åt regeringen som har världens chans att göra slag i saken. Till hösten kommer den nya forskningspropositionen. Där borde regeringen satsa för att föra Sverige tillbaka till världstoppen inom den kliniska forskningen, där vi låg i början och mitten av 1990-talet.
