För tio år sedan hade Läkartidningen en serie om evidens-baserad medicin som gjorde intryck på mig. EBM har som sin grundtanke att tillgängliga vetenskapliga resultat skall komma till direkt användning i det praktiska kliniska arbetet. Begreppet syftar till att klinisk medicin skall bygga på bästa möjliga vetenskapliga underlag integrerat med den enskilde läkarens kliniska kunskap och erfarenhet. Det är vidare en praktisk filosofi, som innebär att varje åtgärd i sjukvården skall vara baserad på bästa möjliga tillgängliga kunskap. Många är rösterna kring denna fråga men jag bidrog då med ett inlägg där fokus ligger på en annan nivå – den tolkande nivån.
I min forskning har jag inriktat mig på två extremer; 1) medicinskt hanterande av människor med mycket stort lidande utan patologisk förklaring och 2) patologiska fynd eller riskdiagnoser hos helt »friska« människor. Fokus i studierna ligger i det kliniska mötet, i kommunikationen, informationen och hur den förmedlas, tolkas och förstås av de inblandade parterna. Analyserna visar vilka svårigheter patienter har att tolka vetenskapliga grunder för diagnos, bedömning och behandling.
Analyserna visar också de svårigheter som ligger i själva informationen. Vetenskaplig kunskap ska översättas in i en klinisk situation för att en enskild person ska kunna ta beslut och leva vidare med en ny insikt om sitt tillstånd och sina möjligheter till behandling och eventuell bot.Men det är inte enbart svårigheterna i information och interaktion som innebär problem. I studierna uppenbaras också att det finns osäkerheter där den kliniska verksamheten måste pågå samtidigt som forskningen pågår. Enligt mina studier hanteras vissa medicinska områden på en klinisk nivå med utgångspunkt från osäker evidens.
I samtal jag haft med läkare som äger avancerad kunskap som vuxit fram exempelvis genom molekylärbiologisk forskning, beskriver de den frustration som relationen forskning-praktik ofta leder till. Varje dag innebär nya framsteg inom forskningen men klinisk erfarenhet släpar efter. Tanken på hur denna mycket specialiserade kunskap ska kunna översättas till patienten är stressande. Samtidigt som man inser hur mycket det kan betyda att läkemedel i framtiden kan skräddarsys och olika sjukdomar stoppas som resultat av pågående forskning, förefaller relationen mellan kunskapen och det kliniska mötet mer och mer svårhanterligt.
I flera artiklar kring framtidens läkare finns en stark förändringsvilja och en nydanande fräschör i tonen kring den egna situationen. Men många goda viljor krävs för det praktiska genomförandet. Om en läkare har ambitionen att komma i dialog med sin patient, och har tid till det, är det främst för att höra och se patienten, och kanske inte i första hand för att söka ge sig in i de snåriga bevisbördor kring avancerade forskningsresultat som kan gynna patientens tillstånd på sikt. Häri ligger en av de största frågorna vid kraven på den evidensbaserade medicinen. Den kommunika-tiva problematik som ryms i dagens hälso- och sjukvård kräver mycket starka viljor och en oändlig mängd fantasi för att smälta samman en ambition till »patientens rätt« och evidensbaserad medicin på erfarenhetens grund.
