Julie Gregory drog absolut fullt hus när hon föreläste på Riksstämman i Göteborg i november. Arrangören tvingades låsa dörrarna. Dessutom placerades en högtalare i korridoren utanför där ännu fler åhörare stod och satt, i stolar eller direkt på golvet.
Hon berättade om sin egen uppväxt i USA, med en mamma som misshandlade henne genom att hitta på sjukdomstillstånd och symtom och krävde ständigt nya läkarundersökningar och behandlingar ? ett fenomen som kallas Münchhausen by proxy, MBP.
Trots en hemsk uppväxt med en grym mamma och en passiv pappa, lyckas inte Julie Gregory förmedla detta på ett fängslande sätt i sin självbiografiska bok. Första delen är en stundtals fascinerande men mestadels enformig uppradning av undersökningar och läkarbyten, problemen med fosterbarnen, föräldrarnas ständiga gräl, den ständiga utbyggnaden av huset och shoppingturerna med mamman efter läkarbesöken.
Det är först på slutet som boken blir riktigt gripande, när Julie Gregory av egen kraft lyckats komma ur sin mors grepp. Under en längre tid har hon känt på sig att något är väldigt fel, men inte kunnat peka på det direkt. Det är först under en psykologiföreläsning, när hon är runt 25 år gammal, som hon sätter sig käpprak upp i bänken då föreläsaren förklarar Münchhausen by proxy. ?Jag försöker ruska dimman ur huvudet. Glasskärvor flyger in från alla sidor. Ljudet när de slår ihop är bedövande. Sedan tystnad? Jag rusar upp ur stolen och ut ur rummet? Benen viker sig under mig? Nu har jag alla pusselbitarna till sanningen som jag har saknat.?
Därefter följer bokens korta höjdpunkt, hennes egen analys av sig själv och modern, deras destruktiva förhållande och moderns manipulation av omvärlden. Men tyvärr räcker det inte för att lyfta boken.