De senaste årens efterlängtade ökning av läkemedel till fattiga länder saknar helt system för uppföljning. Risken är att därför stor att man missar allvarliga biverkningar och det kan få förödande konsekvenser, skriver de fyra forskarna från University of Liverpol. Den stora missen, menar artikelförfattarna, är att man helt litar på de säkerhetsdata som finns från länder i väst. De populationer som nu får tillgång till läkemedlen kan reagera helt annorlunda på grund av skillnader i miljö och gener.
? Det här är ett jättestort och allvarligt problem, säger Sten Olsson, ordförande i Farmacevter utan gränser och verksam vid WHO:s program för internationell läkemedelsuppföljning, Uppsala Monitoring Center.
? Det som är påtagligt är att ingen av de stora organisationerna som varit väldigt framgångsrika när det gäller att öka tillgängligheten av läkemedel har tagit ansvar för uppföljningen. WHO har till exempel varit helt inriktade på att bara öka tillgängligheten, och risken för att något snart kommer gå åt skogen och ge ett ordentligt bakslag är uppenbar, säger Sten Olsson.
Han är också mycket kritisk till hur medarbetarna i de olika hälsoprojekten i de här fattiga länderna visar en stor ovilja att prata om riskerna med läkemedel.
? De vill inte prata om de eventuella riskerna eftersom de är väldigt rädda för att medicinerna ska hamna i vanrykte. På det sättet beter de sig nästan som läkemedelsindustrierna.
Sten Olsson förstår att det innebär en risk för dålig följsamhet om man pratar om läkemedlens biverkningar.
? Men konsekvensen kan inte vara att man låter bli att prata om riskerna om läkemedel helt. Om man försöker föra patienterna bakom ljuset och det senare visar sig att vissa läkemedel ger allvarliga biverkningar kommer det slå mycket hårdare, säger han.
I den internationella läkemedelsuppföljningen vid Uppsala Monitoring Center är bara 7 av de 83 fullvärdiga medlemmarna länder från söder om Sahara. Mindre än 27 procent av världens mellan- eller låginkomstländer är medlemmar i WHO-programmet, att jämföra med 96 procent av världens höginskomstländer.
? Detta beror helt enkelt på att det inte finns kunskap om vikten av uppföljning, säger Sten Olsson. Vi försöker hela tiden utbilda fler och fler länder, men okunskapen och behovet av hjälp är enormt, och vi är mycket små.
? I många av de här länderna måste också utbildningsinsatserna satsas på allmänheten eftersom det inte finns några fungerande sjukvårdssystem. Människor köper sina läkemedel på den lokala marknaden, därför måste man sprida de här kunskaperna till så många som möjligt.
De brittiska forskarna föreslår i sin artikel att patienter, forskare och läkemedelsindustrier ska samarbeta för att bättre fånga upp biverkningar i de här nya populationerna.