Det var bara att lägga undan pappret med frågor och lyssna. Vi hade kommit överens om att intervjun bland annat skulle handla om den kommande forskningspropositionen. Och det räckte för att Karin Forsberg Nilsson skulle vara fulladdad med saker hon bara måste få säga. För att det är viktigt.
I stora drag handlar det förstås om pengar. Men Karin Forsberg Nilsson börjar i en annan ända.
? Det är ett problem i Sverige att det inte finns någon sammanhållen karriärväg för akademiska forskare. Det är hundratals forskare i Sverige som går på tillfälliga tjänster och kallas just bara för forskare. Man disputerar och sedan är det en slags ingentingtillvaro. I bästa fall kan man få en forskarassistenttjänst som varar max sex år. Sedan finns det ingenting igen förrän man kanske får ett lektorat eller en professur och det går ganska många år där emellan.
Karin Forsberg Nilsson vet vad hon pratar om. Som biträdande huvudsekreterare i Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin följer hon Sveriges medicinska forskning både politiskt och praktiskt.
? Många av de ansökningar vi får in till våra forskarassistenttjänster är väldigt bra och man ser att det är personer som, om de fick chansen, skulle göra bra forskarkarriärer. Men tjänsterna räcker inte till, fortsätter hon.
Problemet identifierades redan av den förra regeringen som tillsatte Befattningsutredningen för att se över just hur karriärvägarna ser ut i den akademiska världen . I december förra året lämnade utredaren Ann Numhauser-Henning över slutbetänkandet ?Karriär för kvalitet? till forskningsminister Lars Leijonborg.
? Fördelarna med den utredningen är att man föreslår en sammanhållen karriärväg. Det är bra att man föreslår att begreppet post doc kommer in i högskoleförordningen. Idag gör alla en postdoc utan att det egentligen finns.
? Men förslaget riskerar också att motverka forskarnas rörlighet. Dels mellan universiteten, dels mellan akademi, industri och sjukvård.
Diskussionen om karriärvägar går snabbt över till den om universitetens brist på pengar. I år delar ämnesrådet för medicin ut 800 miljoner kronor till svensk medicinsk forskning.
? När den förra forskningsproppen kom för fyra år sedan var det ett trendbrott. För första gången på mycket länge ökade man då anslagen till den medicinska forskningen och ämnesrådet för medicin fick en fördubblad budget.
Men ändå räcker inte pengarna. Hur mycket behöver ni?
? Det finns ju det omtalade enprocentsmålet, att en procent av BNP ska gå till civil och offentlig forskning. Det är standard i många europeiska länder och idag ligger Sverige på 0,8 procent. Nu säger politikerna att de räknar med att nå enprocentsmålet år 2012.
Hur stor skillnad skulle det göra om man nådde det målet?
? Det skulle göra väldigt stor skillnad. Men vi sticker ut hakan lite till och anser att vi måste satsa mer än andra länder om vi verkligen ska bli en ledande forskningsnation. Vi tycker att det är ett bättre mål att satsa 1,5 procent av BNP.
Men enligt Karin Forsberg Nilsson handlar det inte bara om mängden pengar. Ämnesrådet för medicin driver också linjen att mer av statens pengar för medicinsk forskning borde portioneras ut via dem.
? Finansieringen av medicinsk forskning idag är extremt splittrad. De 800 miljoner vi delar ut är inte speciellt mycket om man ser till de miljarder som svenska staten ger till medicinsk forskning varje år.
? Vi skulle vilja ta ett mer samlat grepp om den medicinska forskningen och kalla det för ämnesrådet för hälsoforskning istället. Det kan fortfarande ligga under Vetenskapsrådet men samla alla de statliga resurser som finns till hälsoforskning.
Vad skulle ni kunna göra då som ni inte kan göra idag?
? Om det samtidigt innebär att vi får mer resurser skulle vi kunna finansiera vissa projekt som inte alls görs i Sverige. Idag finns det till exempel inga kliniska prövningar som inte är kommersiella, det skulle man kanske kunna finansiera från det här ämnesrådet för hälsoforskning.
? Det handlar också om forskarnas tid. Idag lägger en forskare enormt mycket tid på att söka statliga pengar från många olika ställen till ett och samma projekt. Och varje ansökan ska sedan granskas av externa forskare. Det är enormt ineffektivt.
Men finns det inte risk för att forskningen blir toppstyrd om alla pengar kommer från ett ställe?
? Det är ju inte alls meningen att vi ska ändra på de grundläggande principer som finns idag, där det är forskaren själv som formulerar problemet.
När Karin Forsberg Nilsson pratar om forskningspropositionen, befattningsutredningen, fakultetsmedel och kvalitetsgranskning får orden, som annars ligger farligt nära en gäspning, liv. Det går inte att lyssna på henne utan att förstå att det här är viktigt för Sverige. När jag ändå sneglar på mitt frågepapper och försöker styra över frågorna till etik stoppar hon mig. Hon har inte fått med alla punkter som är viktiga inför höstens forskningspropp.
? Jag har nämnt ett väl sammanhållet karriärsystem. Men den kliniska forskningen är också jätteviktig att vi får ordning på. Sverige sitter på en guldgruva med alla biobanker och register, det måste vi använda. Och sen är det viktigt att styra upp den medicinska infrastrukturen. Att huvudmannaskapet för biobankerna är så splittrat till exempel, det är inte bra.
Karin Forsberg Nilsson andas ut och verkar faktiskt vara beredd att lämna ämnet och gå från politik till etik. I mitten av april publicerades en artikel i JAMA som visar hur amerikanska läkemedelsföretaget Merck systematiskt lånat akademiska forskares namn till sina vetenskapliga publikationer om läkemedlet Vioxx. De namnkunniga forskarna har enligt artikeln inte bidragit aktivt till forskningen, men ändå stått med som författare.
? När jag läser detta tänker jag spontant att alla inblandade förlorar mycket i förtroende.
Kritiker säger att det här fusket blir möjligt eftersom en vetenskaplig publikation har högt meriteringsvärde när man söker forskningsanslag. Vad tror du om det?
? Så skulle det kunna vara, men i så fall är det extremt korkat. När det uppdagas så är det ju katastrofalt för forskaren.
Men hur mycket tittar ni på tidigare publikationer när ni ska fördela forskningsanslagen?
? Inte så mycket som vissa verkar tro. Våra beredningsgrupper bedömer även nytänkandet i forskningen och den vetenskapliga höjden i projektet.
? Men, när resurserna ska fördelas så bedömer ju granskaren också hur sannolikt det är att forskaren som söker faktiskt kommer att lyckas genomföra projektet. Och där kommer meriter och tidigare publikationer in.
Efter lite resonerande fram och tillbaka håller Karin Forsberg Nilsson med om att det finns vissa problem inom den vetenskapliga publiceringen.
? Jag vet, och det vet nog alla inom forskarvärlden, att det finns sammanhang när reglerna för författarskap inte följs. Det kan nog till exempel finnas en press på yngre forskare att låta mer seniora forskare stå med som författare trots att de inte medverkat.
Enligt Karin Forsberg Nilsson hänger den här problematiken ihop med hela forskningspolitiken.
? De som anställs som professorer på Karolinska eller vid Lunds universitet förväntas att mer eller mindre dra in sin egen lön via externa medel. Det här med publiceringar beskrivs ofta från de yngre forskarnas horisont. Men de äldre forskarna, även de som är jätteduktiga, måste kämpa med näbbar och klor för att få pengarna att räcka till. De har kanske inte riktigt råd att släppa över sitt författarskap till de yngre.
Vad kan ni som forskningsfinansiärer göra för att motverka detta?
? Vi kan argumentera för att resurserna till medicinsk forskning måste öka och att mer av medlen ska fördelas efter kvalitet.
? Och sen måste vi rannsaka oss själva och fundera på hur vi bättre ska ta vara på potentialen i forskningsidéer, även hos de forskare och den forskning som ännu inte hunnit bygga upp någon historia.
