Redan 1996 visade Newman och Hulley att statinerna och fibraterna framkallar olika typer av malignitet hos gnagare vid blodhalter som ligger nära de kliniska. Risken för cancer hos homo förkastas emellertid av dem som testat dessa preparat på människor med argumentet att vi ännu inte sett en ökning. Argumentet är emellertid irrelevant och dessutom fel.
Kemisk carcinogenes hos homo sapiens är en process vars resultat i vissa fall först ses efter decennier. Lungcancer uppstår till exempel inte efter 7-8 års rökning. Men latenstiderna från den första patologiska celldelningen till den manifesta kliniska bilden torde variera höggradigt mellan de olika cancertyperna därför att i kalkylen ingår även den tid det tar att upptäcka cancern samt åldern hos de exponerade. Låt oss därför spekulera.
Om kolesterolsänkning har en generell cancerstimulerande effekt även hos homo sapiens, vilken typ av cancer kan vi förvänta oss att se först och hos vem? Svaret på den första frågan är, att det bör vara de cancertyper som är lättast att upptäcka, alltså de ytligt lokaliserade. Svaret på den andra är, att åldringar bör drabbas först, därför att den största riskfaktorn för cancer är ålder. Och det är just vad vi sett.
I de två simvastatinstudierna 4S och HPS ökade incidensen av hudcancer (non-melanoma). Skillnaden var inte signifikant i varje studie för sig, men blir det om vi lägger ihop siffrorna (simvastatingrupperna 256/12490, kontrollgrupperna 218/12490; p=0,028). Tyvärr har ingen av de andra studierna redovisat hudcancerincidensen.
I CARE sågs bröstcancer, en annan ytlig malignitet, hos tretton kvinnor i pravastatingruppen, men blott hos en kvinna i kontrollgruppen, en höggradig signifikant skillnad. I den senaste statinstudien PROSPER, som uteslutande omfattade patienter över 70 år ökade den totala cancerincidensen signifikant i behandlingsgruppen, och vinsten på 22 färre kardiovaskulära dödsfall åts upp av ett överskott på 24 cancerdödsfall. Det procentuella antalet cancerfall ökade dessutom med tiden i pravastatingruppen. Siffrorna för de fyra åren var således 2,3, 2,9, 2,7 och 3,9 procent, medan motsvarande siffror i kontrollgruppen var 2,0, 2,6, 1,9, och 2,6 procent. Författarna bortförklarade fynden då en metaanalys av samtliga statinstudier inte visade en ökad cancerincidens. Genomsnittsåldern i de tidigare studierna var emellertid minst 20 år lägre än i PROSPER och hudcancer var inte medräknad.
Enligt försöksledarna av de nämnda studierna beror den ökade cancerincidensen efter statinbehandling uteslutande på slumpen. Ingenting nämns heller om cancer i rapporternas sammanfattningar, och uppmaningar att hålla ett vaksamt öga på cancerrisken i fortsättningen verkar mest som läpparnas bekännelse. Hur skall detta gå till efter experimentens avslutning, i synnerhet om man som i den senaste statinstudien ASCOT slutar i förtid? Detta beslut ter sig anmärkningsvärt då vinsten beträffande kardiovaskulär och total dödlighet (-0,2 procent och ?0,5 procent) var både icke-signifikant och lägre än i stort sett alla tidigare statinstudier. Cancerincidensen skiljde sig inte signifikant mellan grupperna. Då vi inte delges några siffror får man anta att incidensen ökade, annars hade siffrorna med all säkerhet publicerats.
Det finns emellertid ingen anledning att sitta med armarna i kors och hoppas att försöksledarna har rätt och att allt skall gå väl. Om statinbehandling framkallar cancer bör det redan nu kunna avläsas av en case-control-studie och med betydligt större säkerhet. Frågan man bör ställa är, hur många patienter med nyupptäckt cancer som fått statinbehandling, hur länge och i vilken dos, jämfört med kontrollpersoner av samma ålder och kön. Här finns ett angeläget kliniskt projekt för en forskargrupp utan industriell anknytning.