För ett par veckor sedan frågade en bekant om generika verkligen är lika säkert som original. Mitt spontana ja kom snabbt. Sen kom följdfrågan: Även när det gäller arbetarnas villkor och miljöutsläpp? Jaså, du menar så. Då blir svaret tyvärr nej, absolut inte. I alla fall inte än på ett tag.
För två år sedan hade vi ett reportage här i Läkemedelsvärlden med rubriken Ignorerad miljökris. Då hade fakta om de enorma läkemedelsutsläppen från produktionsanläggningarna i Indienvarit kända i ett år men ingen hade på allvar tagit tag i frågan. Men kort därefter lossnade det och Läkemedelsverket fick i uppdrag av regeringen att skriva en rapport med förslag på åtgärder. I rapporten konstaterar Läkemedelsverket att den stora prispress vi haft på läkemedel i Sverige troligtvis också bidragit till att vissa av våra läkemedel nu produceras under miljövidriga förhållanden. Ett av förslagen från Läkemedelsverket är därför att miljökrav ska bli en faktor när TLV beslutar om ett läkemedel ska ingå i förmånen eller inte, både när det gäller generika och original. De flesta remissinstanserna som nu tyckt till om förslaget håller med om att systemet bör ses över. Men inte TLV.
Deras argumentation bygger på att Sverige bara står för 0,7 procent av den globala läkemedelsmarknaden. Även om Sverige skulle sluta köpa miljövidriga läkemedel skulle det inte få någon effekt på grundproblemet konstaterar TLV. Det blir bara dyrare läkemedel och även risk för att vissa läkemedel helt skulle försvinna från den svenska marknaden. En dålig idé helt enkelt om TLV får bestämma.
Här måste man fråga sig om TLV har hört talas om begreppet socialt ansvar. Ingenstans i dagens debatt är det godtagbart att säga att Sverige inte ska ta tag i miljöproblem eftersom landet är litet. Även om TLV har rätt i att effekten på grundproblemet skulle bli begränsad, fabrikerna kommer sannolikt pumpa ut ungefär lika mycket gift oavsett vad Sverige gör, så borde andra argument väga så mycket tyngre. Till att börja med skulle det vara betryggande att veta att svenska apotek och sjukhus inte tillhandahåller läkemedel som är miljövidrigt producerade. Som patient skulle jag då inte behöva fundera på om min behandling sker på bekostnad av någon annans hälsa. Som skattebetalare skulle jag veta att mina pengar inte går till att helt okontrollerat driva på den globala resistensutvecklingen mot antibiotika. Räcker inte det som argument borde TLV också se att en positiv ansatts från myndighetens sida skulle kunna bidra till en långsiktig lösning. Representanter från TLV brukar vara stolta över hur de tagit fram ett prissättningssystem som går på export, det är en gåta varför de inte vill bli världsledande inom det här området också. Myndighetens samlade kompetens borde kunna visa världen att det är möjligt att kraftfullt ställa krav på läkemedelsproducenterna. Fler länder kommer då sannolikt ta efter i takt med att frågan mognar internationellt.
Självklart finns det stora praktiska hinder att ta sig förbi. Men grundfakta finns tillgängligt redan idag. Joakim Larsson har under forskningssekretess fått tillgång till fakta från Läkemedelsverket om vilka fabriker som användes för att ta fram läkemedel till den svenska marknaden. Genomgången visade att 72 av 242 undersökta produkter kunde länkas till de aktuella reningsverken i Indien. Det här är information som alltså uppenbarligen går att ta fram om man bara får tillgång till sekretessbelagt material, vilket myndigheter normalt kan.
Frågan ligger nu hos ansvariga på miljödepartementet. När de läst igenom remissvaren ska de bestämma sig för vad som ska göras härnäst. Förhoppningsvis lyssnar de inte på TLV.