Pillret har mötts av många positiva recensioner. Det är en fascinerande samtidshistoria som kombinerar avhandlingens respekt för fakta med thrillerns underhållningsvärde, skrev P C Jersild i Dagens Nyheter.
Och Pillret, om den moderna psykiatriska behandlingens framväxt, är verkligen en spännande läsning för alla och kanske särskilt för oss som arbetar med läkemedel på olika sätt. Den ger många aha-upplevelser och höjda ögonbryn. I boken möter vi ett antal för läkemedelsbranschen mer eller mindre kända personer. Genom att varva uppgifter från olika offentliga arkiv med personliga reflektioner och berättelser kring jakten på synapserna och spelet bakom lanseringen av olika diagnoser och depressionsläkemedel hålls boken levande och intressant. Det var länge sedan jag sträckläste en läkemedelshistorisk bok från pärm till pärm.
Ingrid Carlberg bygger sin bok på hundratalet intervjuer med psykiatrer, farmakologer, forskare, psykoterapeuter, allmänläkare, patienter, anhöriga, myndighetsföreträdare, opinionsbildare, läkemedelssäljare, marknadsförare och PR-konsulter. Alla har inte velat framträda med namn.
En av boken huvudpersoner är nobelpristagaren Arvid Carlsson som efter 50 års forskning och kartläggning av signalsubstansen serotonin menar att de riktigt grundläggande frågorna om vår själ aldrig kommer att bli lösta. Han berättar om serotonindramat i Södertälje och vägen till Astras snöpliga Zelmid-fiasko fem år före Prozac.
Men två andra forskare hade tidigare lagt grunden för de två huvudspåren i jakten på insikter om människans psyke. Det var en ren slump att det var nästan samtidigt i mitten av 1880-talet som de jämnåriga läkarna Sigmund Freud och Emil Kraepelin kom med sina helt olika teorier om hur man bäst botar människans psykiska sjukdom. Deras forskning blev startpunkten för de två skolorna inom psykiatrin som sedan dess har slagits om makt och inflytande; den mellan biologer och freudianer, mediciner och samtal, piller och prat.
Först under 1990-talet började antingen eller-perspektivet i depressions- och ångestbehandlingen att luckras upp i och med att den nya kognitiva terapin introducerades. Det var en nyhet som bejublades inte minst av läkemedelsindustrin som ett sätt att motverka den skepsis mot företagen som fanns hos den del av den svenska psykiaterkåren som hade sina rötter och sin övertygelse i psykoanalysen. Vägen att närma sig det avvaktande psykoterapi-Sverige blev att lyfta fram den psykoterapi som gjort sig känd för att inte vara fientligt inställd till mediciner.
Boken handlar mycket om de nya antidepressiva läkemedlens väg i detta spel. Historien om SSRI-preparatens uppgång har lika mycket varit en vetenskapens framgångssaga som en läkemedelsindustrins och marknadsföringens.
Den som trodde att läkemedelsindustrins främsta vapen för att öka försäljningen är glassiga annonser och flotta bjudresor för läkarna får i boken en inblick i ett antal betydligt mer sofistikerade metoder som att lansera nya diagnoser.
Ett lyckat grepp var att ge ekonomiskt stöd till patientföreningar där anställda patienter ofta förekom i TV-debatter och tidningsreportage. Det var en metod som användes systematiskt i olika länder för att öka försäljningen. En patient skrev i ett reportage från ett internationellt möte med patientföreningar från olika länder: ?Slående var att föreningarna i de andra deltagarländerna startat ungefär samtidigt som vår, ställt samma frågor och arbetat på samma sätt?. Slående var förstås också att de alla på ett eller annat sätt sponsrades av läkemedelsföretag.
Genomslagskraften hos medierna har också använts av antipillerkrafterna och stor uppmärksamhet fick den engelska dokumentären The Secrets of Seroxat som sändes i BBC:s dokumentärserie Panorama i oktober 2002. Den utlöste en folkstorm och en mediedebatt tog fart som så småningom gjorde avtryck också i Sverige. Debatten mynnade ut i en översyn av preparatgruppen på brittiska läkemedelsverket och senare på europeisk nivå. Flera andra faktorer bidrog till att de framgångsrika SSRI-medicinerna försäljningsmässigt under 2004 nått sin absoluta topp och passerat den.
De skilda patientfallen i boken ger exempel på olika sätt att reagera på behandlingen. För några har medicinerna inneburit en positiv förändring och varit till stor hjälp. Men för andra har behandlingen, som ofta inletts på ganska lösa boliner, gett förvärrade problem och självmordstankar och en lång väg tillbaka till en normal tillvaro utan läkemedel.
Det finns en gåta kvar som Ingrid Carlberg inte kan släppa. Den gäller de antidepressiva medicinernas effekt på sjukdomarnas utbredning. Trots ansträngningar har hon inte fått svar på frågan varför de nya läkemedlen inte minskade sjukdomarna som de var tänkta för, utan snarare verkar ha satt ordentlig fart på dem. Ingen verkar egentligen veta om depressionerna ökar eller minskar i befolkningen.
