Specialist istället för generalist

Det är omsorgen om patienten som är Gunilla Johanssons bränsle. Tankar som rör hur man bäst tar om hand patienten, vem som kan ställa diagnos och om sköterskan kan ta över fler av doktorns arbetsuppgifter är inte främmande. Snarare utmanande. Ett okonventionellt ?tänk? har lett till att Nyby vårdcentral i Uppsalakan anses som en av de mer progressiva vårdcentralerna i Sverige.
? Anledningen till att vi testar en massa idéer är att situationen i dag är fullständigt ohållbar när det gäller väntetider för patienterna, säger Gunilla Johansson.
Tanken med specialmottagningarna började när hon kom till Tierp 1983. Där fanns redan en diabetesmottagning så att patienterna skulle slippa åka tolv mil fram och tillbaka till Uppsala. Nästa projekt blev en astmamottagning.
? På morgonen kom astmatikerna till akuten. De hade kassar med läkemedel med sig, men hade ingen koll på hur de skulle användas. Det enda läkarbesöket de egentligen gjorde var på akuten för de hann inte med något annat läkarbesök innan de kom dit igen. Det fanns ingen kontinuitet och det var hela tiden olika läkare som tog hand om dem. Ingen hade någon helhetsbild av patienten.
1989 började Gunilla Johansson som chef på Nyby vårdcentral i Uppsala. Då var det redan bestämt att det skulle startas en diabetesmottagning där.
? Vi började med det. Men 1992 fick jag igenom min astmamottagning.
Det unika med de här mottagningarna, enligt Gunilla Johansson själv, är att de är helt patientinriktade. Syftet är inte att avlasta någon yrkesgrupp eller underlätta för personalen.
Fortfarande tufft motstånd
I dag driver vårdcentralen fem specialmottagningar; diabetes, astma/KOL, hjärtsvikt, allmän hälsa och smittskydd.
Men Gunilla Johansson och hennes kollegor på Nyby möts fortfarande av motstånd och skepsis, speciellt från andra läkare.
? Jag har fått rätt mycket skit, bland annat från personer i SFAM (Svensk förening för allmänmedicin), där jag själv är med. SFAM förordar hela tiden generalisten. Men jag hävdar att även om vi är allmänläkare så kan vi specialinrikta oss. Man behöver få känna ansvar för ett speciellt område.
Kritikerna hävdar att läkaren får en sämre kontakt med patienten. Gunilla Johansson anser att de inte har förstått vad det går ut på.
? Jag som doktor släpper inte min patient. Sköterskan får en helhetsbild och jag får ett ännu bättre grepp om patienten eftersom sköterskan får reda på saker som jag inte får. Jag tycker att jag känner mina patienter bättre i dag än tidigare.
Kanske kom en vändpunkt i höstas. Då blev Gunilla Johansson inbjuden att prata om hjärtsviktsmottagningen på SFAM:s årsmöte i Växjö.
? Där tror jag att jag förhoppningsvis lyckades få några att förstå att de inte tappar patienten, att jag inte överlåter mina patienter och släpper taget om dem. Patienterna tycker att det är enormt positivt. De har helt plötsligt två som tar hand om dem.
Sköterskorna som arbetar med mottagningarna får ett extra stort ansvar, men det blir också en morot för dem. Det är det extra ansvaret som lockar, möjligheten att utvecklas och utbilda andra.
? När vi sökte en sköterska för cirka ett år sen fick vi 32 ansökningar, många från sjukhuset. Många sa just: ?Det här är en chans att få ett eget ansvar?.
Kampen om specialmottagningarna förs även mot landstingets politiker. Nyby fick ett extra anslag för astmamottagningen. När andra vårdcentraler startade astmamottagningar drogs hälften av Nybys anslag in, med motiveringen: ?Vi är stolta över att ni är så duktiga, men nu är det andras tur.?
? Sånt gör mig så arg, det är ungefär som att ta bort loket från ett tåg. Jag tycker vi straffades för att vi var duktiga.
För att legitimera mottagningarna och visa på nyttan har de utvärderats genom en ekonomisk mätning på astmamottagningen och en livskvalitetsmätning på hjärtsviktsmottagningen.
? Den ekonomiska mätningen har varit ända uppe i landstingsstyrelsen och i alla tre beställarenheter i Uppsala. Då förstod man att vi bör ha fler astmamottagningar  eftersom det kan spara mycket pengar.
Även hjärtsviktsmätningen visade positiva resultat. Funktionsklassen förbättrades och livskvaliteten likaså.
Inget självklart val
Gunilla Johanssons första yrkesval kom i 14-årsåldern. Hon skulle bli veterinär. Men en veterinär i Mora avskräckte henne genom att fråga: ?Är du beredd att ligga på rygg för att dra ut en kalv som har fastnat??
? Det var jag ju inte. Jag var dessutom ganska mager och späd.
Läkarvalet som kom några år senare har hon aldrig ångrat. Först tänkte hon bli barnläkare och vikarierade därför en tid på barnkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
? Då hade vi tre barn. Jag ägnade all min tid åt att ta hand om andras barn på sjukhuset. När jag kom hem sent på kvällen hade barnflickan läst sagor och barnen sov. Jag kände att det här inte var rimligt.
Gunillas man var på njurmedicin på den tiden. De var två läkare där som hade jour varannan vecka.
? Vi var ju aldrig hemma.
Så Gunilla gjorde det klassiska draget som kvinna och tog ett steg tillbaka i förhållande till mannen.
? Ja, jag fick veta av anhöriga att min man var den som hann först och hade etablerat sig som forskare.
Gunilla Johanssons egen forskning blev en licentiatavhandling i transplantationsimmunologi inom genetik. Det var spännande, men samtidigt avskräckte det i många år från fortsatt forskning.
? Det var svårt att forska. Jag hade inte någon riktigt bra handledare utan tog hjälp av andra läkare.
Dock gav forskningen en gratisplats på läkarutbildningen, sista terminen som det var möjligt.
Långa dagar
Det är svårt att undvika att tänka på arbetstid när man pratar med Gunilla Johansson. Hon är chef för vårdcentralen och nästan 20 personer. Hon sitter med i olika arbetsgrupper, föreläser och ansvarar för olika kurser och utbildningar samt tar emot patienter.
Hur mycket arbetar du egentligen?
? Jaaa? på 80-talet försökte jag skriva upp under en månad hur mycket jag arbetade. Sen dess har jag inte gjort det.
? Jag jobbar mellan 50 och 60 timmar per vecka. Tio timmar per vecka för att jag måste, resten för att jag vill. Jag har en del föreläsningar och förberedelser inför sånt och det är ju frivilligt. Vissa saker är värda att sitta med på kvällar och helger, andra inte. Men jag har börjat säga nej oftare.
Folk beskriver dig som en arbetsnarkoman?
? Ja, det stämmer nog. En kollega för några år sen föreslog att jag skulle äta Haldol så jag lugnade ner mig, säger hon och skrattar gott.
Sannolikt finns det en koppling mellan engagemang, drivkraft och arbetstid. Det ena ger det andra. Gunilla Johansson drivs av att vilja förbättra sånt som inte fungerar. Då är det värt att arbeta mycket och dessutom få skit för det.
? Det första jag lärde mig var att man är aldrig profet i sitt eget landsting, det tar fem år innan det väcks ett intresse för något. Så lång tid tog det för andra vårdcentraler att visa intresse för vår astmamottagning.
Även på den egna vårdcentralen tog det tid. I början var personalens inställning mer skeptisk till Gunilla Johanssons förändringar. Nu är det annorlunda.
? När vi i dag gör något här på Nyby så säger alla: ?Vi måste vara först?. Så de som jobbar här, inklusive jag själv, har en tävlingsinstinkt.
Naturligtvis har Gunilla Johansson lockat till sig personal som vill samma sak. På samma sätt har de som inte vill jobba på hennes sätt sökt sig därifrån.
Även personalen i centrum
Engagemanget stannar inte vid Nyby vårdcentral utan gäller hela sjukvården. Gunilla Johansson ser inte den svenska sjukvården med blida ögon. Hon tycker att man har förstört mycket, framför allt arbetsglädjen. Nedrustning är ett ord som ligger nära till hands.
? Det är tråkigt att folk ska fly sina arbetsplatser för att arbetssituation och personalpolitik är som den är.
? Även personalen måste stå i centrum för då kan de sätta patienten i centrum. Men att gå ut officiellt och inte sätta patienten högst är som att svära i kyrkan.
För att komma till rätta med problemet tycker hon att man måste sluta prata och istället göra något.
? Det är arbetsgrupper på alla nivåer, man pratar och säger ?Vi vet och man måste men det saknas pengar?. Jag anser att det saknas framförhållning. Det är till exempel enkelt att se hur många läkare som går i pension och planera för det, suckar Gunilla Johansson.
? Nedrustning på personalsidan drabbar framför allt patienterna. Vi läkare och sköterskor blir trötta men vi kan ta ledigt. Det kan inte patienterna. De får vänta i månader och år. De klarar sig inte hemma, vilket de skulle kunna om de fick sin operation.
Hennes vision för den svenska sjukvården är klar: Att komma tillbaka till det som en gång var. Det inkluderar bland annat personal som stannar, som tycker det är roligt och som inte är utsliten.
Den negativa synen på sjukvården gäller inte relationen till läkemedelsindustrin.
? Det är de som ser till att vi får någon vidareutbildning. Jag tycker att vi får enormt fin utbildning. Vi har haft en diskussion med våra landstingspolitiker. De accepterar att så länge de inte kan avsätta pengar för vår vidareutbildning får industrin ge oss den.
Som på många andra vårdcentraler har man på Nyby styrt upp hur och när konsulenterna får komma. En dag per vecka är det lunchmöte och vill doktorerna ta emot individuella besök får de göra det på sin administrativa tid.
? Däremot har vi problem med alla telefonsamtal från industrin. De pepprar receptionen med samtal och vill tala med doktorn. Det är väldigt jobbigt och företagen vinner inte på det, det slår bara tillbaka på dem själva.
En oas i Spanien
Din man är också läkare och ni jobbar i dag på samma vårdcentral. Hur fungerar det?
? På jobbet är vi kollegor. Jag berättar aldrig för ny personal, kandidater eller för någon annan att vi är gifta. Men en vecka efter han börjat visste patienterna om det, suckar hon.
Gunilla tycker inte att det är nega-
tivt att arbeta på samma ställe som sin man.
? Så är det i egna företag, man har en affär tillsammans, privata läkare har ofta sin hustru som sköterska eller sekreterare. Det är aldrig någon som ifrågasätter det, men i offentlig sektor tycker många att det är fel.
? Han är min kollega, det är först när vi kommer hem som jag ser honom som min man.
För drygt tre år sedan tog de tjänstledigt i tre månader för att åka till Spanien och läsa en intensivkurs i spanska.
? Vi hade pratat om det länge. Men det krävde lite övertalning från min sida, skrattar hon.
? Vi hade läst lite spanska på kvällstid men vi kom inte längre. Vi läste fem timmar om dan, fem dar i veckan. Det var fantastiskt att få göra något helt annat. Till slut drömde jag på spanska.
? I dag underhåller vi spanskan genom kvällskurser och böcker. Och naturligtvis genom att åka till vårt hus i Spanien. Det är min oas, myser hon. 
 
Född: I Stockholm.
Ålder: 56 år.
Tog studenten i: Söderhamn.
Läste medicin och bor i: Uppsala.
Familj: Gift med Gunnar, läkare. De har tre söner; 22 (vill in på Handelshögskolan), 25 (läser medicin) och 29 (kock).
Favoritmat: Fisk och skaldjur, ?Inte strömming. Till det ett gott vin, men inte chardonnay.?
Gunillas oaser i livet: Hus i Spanien, 8 mil söder om Alicante, och stugan i Mora som Gunillas föräldrar byggde när hon var 15.
Engagemang, i urval: Svenska kardiologföreningens nationella hjärtsviktsgrupp, SHAPE-projektet (ett stort europeiskt hjärtsviktsprojekt), primärvårdens ledningsgrupp i Uppsala län.
Kultur: Älskar bio och teater. ?En midsommarnattsdröm på Dramaten! Jag brukar bjuda hela familjen på teater en gång per år och nu senast såg vi den. Den var jättebra.?
Lyssnar på: Musik, i stort sett bara klassisk musik; Sibelius, Schubert och opera. ?Jag var den enda tonåringen i Söderhamn som gick regelbundet på de klassiska konserterna.?
Motion: Vattengympa och promenader. I övrigt ganska ointresserad av idrott.
Motto: Man ska inte ge upp!
Styrkor: ?Jag ger mig sällan, är ambitiös, överlåter gärna jobb på andra för jag tror att de har kunskaper att klara det, jag anses social fast jag inte själv tycker det, är väldigt pratig, är en organisatör.?
Svagheter: ?Att lyssna, jag har en ovana att avbryta, jag är väldigt otålig och rastlös.?