Fikarasten, denna svenska ritual, försökte forskaren i samhällsfarmaci Sofia Kälvemark Sporrong ta med sig när hon lämnade Uppsala för Köpenhamns universitet. Det går så där, berättar hon nu över en kopp på institutionen för farmaci i den danska huvudstaden.
Förutom bristen på fikapauskultur, vad är det för skillnad mellan Institutionen för farmaci här och i Uppsala?
– Vi är betydligt fler här på institutionen och också fler på avdelningen för samhällsfarmaci. I Uppsala var vi tre disputerade inom samhällsfarmacin, här är vi sju. De flesta är förstås farmacevter, men det är fler, som liksom jag har en annan utbildning. Det tror jag är bra, ämnet handlar ju om kopplingen mellan samhälle och farmaci. Just nu har vi till exempel en doktorand i antropologi som forskar på hur stimulanshöjande läkemedel används bland ungdomar.
– Forskningsmiljön blir helt enkelt större här. Det känns i alla fall som jag befinner mig i centrum för det som händer.
När Sofia Kälvemark Sporrong i mitten av 1990-talet anställdes av Apoteket AB visste hon ingenting om apoteksvärlden. Hon var samhällsvetare och arbetade på Institutet för framtidsstudier när företaget sökte någon som behärskade samhällsvetenskapliga undersökningsmetoder. 2007 doktorerade hon på moralisk stress inom hälso- och sjukvården där också apoteken inkluderades. Sedan dess har hennes forskning främst handlat om samhällsfarmaci.
Vad skulle du säga är den röda tråden i din forskning?
– Det är väl att se och försvara den nytta som läkemedel i kombination med farmacevter kan göra och hur samhället tillvaratar den möjligheten. Från början handlade min forskning mer om själva professionen för att sedan ha blivit allt mer samhällsinriktad.
– Farmacevter är en yrkeskår som kan förbättra livet för människor men som samhället inte använder. Det förvånades jag över när jag varit på Apoteksbolaget några år och började förstå viken oanvänd kompetens det är.
Det senaste exemplet på hur dåligt den används är de studier som Erika Olsson under Sofia Kälvemark Sporrongs ledning nyligen publicerat. De visar att farmacevter vid ungefär 20 procent av alla receptexpedieringar överhuvudtaget inte talar med patienten om läkemedel.
Hur reagerar du på de resultaten?
– I föreskrifterna står att farmacevten ska förvissa sig om att patienten vet hur han eller hon ska ta sitt läkemedel. När man inte pratar om läkemedelsanvändning eller ens ställer frågan: vet du hur du ska ta ditt läkemedel, då kan man inte ha förvissat sig. Men trots att forskningen alltså tyder på att en femtedel av alla expedieringar är felaktiga eftersom farmacevten inte försäkrat sig om att kunden kan ta sin medicin och vet vad behandlingen gäller, så har aldrig någon apotekspersonal, hittills, fått en anmärkning från tillsynsmyndigheter om detta.
– Om man inte tycker det här är viktigt, då skulle man ju kunna stryka det ur föreskrifterna och faktiskt se expedieringen på apotek som en distributionsform.
Den här bristen är dock inte något som utmärker svenska apotek, påpekar Sofia Kälvemark Sporrong. En liknande studie gjord i Danmark, där apoteken ägs av enskilda apotekare, gav liknande resultat.
Ägarförhållanden tycks alltså inte ha någon direkt betydelse för synen på farmacins roll på apotek?
– Egentligen skulle jag säga att det är ganska ointressant. Det viktiga är vad man vill uppnå med apoteken. Man kan ha etableringsregler oberoende av ägandet till exempel. Men man måste se att apotek, precis som vården, i princip är offentligt finansierade, oberoende av ägarskap. Den absolut största delen av omsättningen kommer ju från expediering av receptbelagda läkemedel.
I Norden har Island, Norge och Sverige omreglerat apoteksmarknaden de senaste två decennierna. I Danmark pågår diskussionen och erfarenheterna från grannländerna intresserar, vilket är ett skäl till att Sofia Kälvemark Sporrong rekryterats till universitet i Köpenhamn.
– Framför allt fortsätter jag här med det jag gjorde i Uppsala – den svenska omregleringen. En av de doktorander jag samarbetar med, Kristin Wisell, forskar på den tillsammans med en statsvetare. Hon har börjat med att läsa alla officiella dokument för att beskriva utvecklingen till en studie som är under publicering.
– I direktivet till utredningen om omregleringen sas det till exempel att ett syfte var att läkemedelsanvändningen skulle förbättras. Ett syfte som försvann under resans gång och sedan knappt omnämns. I direktiven fanns också med att apoteken skulle bli effektivare. Det försvann också under resans gång.
– Lars Reje som utredde förutsättningarna för en omreglering konstaterade att det skulle kosta pengar. Som en konsekvens av det skruvade man åt generikareformen för att betala omregleringen.
Så när den svenska branschföreningen för apoteken kritiserar generikareformen, kritiserar de den reform som så att säga finansierat omregleringen anser du?
– Ja så kan man beskriva det. Åtskruvningen var nödvändig eftersom omregleringen var en dyr affär. Och den, med alla sina byten, har troligen negativa konsekvenser för patientsäkerheten.
Sveriges apoteksförening hävdar ju också att man måste få högre ersättning för till exempel rådgivning till kunderna och andra ”hälsotjänster”?
– Mm det behöver man säkert diskutera. Men först borde man bestämma sig för vilken rådgivning som ingår i grundersättningen och i den borde det i alla fall ingå att förvissa sig om att kunden kan ta sitt läkemedel.
– Jag förundras faktiskt över att professionen står ut med att inte göra sitt jobb. Det förundrar mig att de inte gör uppror.
