Stamceller från aborterade foster har använts mot Parkinsons sjukdom med goda resultat, men det krävs flera foster per patient. Cellerna kan aldrig räcka åt alla. En förhoppning är i stället att kunna använda embryonala stamceller, som kan förökas i det oändliga i laboratorium. Det var en av de trådar som togs upp på Riksstämmesymposiet om stamceller i kliniskt bruk.
? Men embryonala stamceller har gett tumörer i djurförsök, de kan inte användas i dag, sa professor Olle Lindvall vid Lunds universitet.
? Tyvärr finns en tendens att fältet rusar på och testar på patienter alldeles för tidigt. Det finns en risk att smekmånaden är över, att man får en katastrof som gör att folk dömer ut tekniken, varnade han.
Professor Outi Hovatta vid Huddinge universitetssjukhus menar att de restriktioner som införts för stamcellsforskning i USA har skadat fältet. Mycket av resurser och kunniga forskare finns i USA, och där får man bara statligt stöd på forskning på de stamcellslinjer som redan fanns när de nya reglerna infördes.
? Men det är viktigt att det finns många olika cellinjer med olika egenskaper. Vi är lyckliga här i Norden, med moderna lagar som har gett oss förtroendet att forska.
De sjukdomar som ligger närmast till hands att behandla med stamceller är, förutom Parkinson, bland annat diabetes och medfödda sjukdomar som kan upptäckas och behandlas redan på fosterstadiet. Dit hör metabola sjukdomar, sickle cell-anemi och vissa immunbristsjukdomar. I början av sin utveckling saknar fostret förmågan att stöta bort främmande celler, och därför kan transplanterade celler klara sig livet ut.
I framtiden kan stamceller från benmärg eller från patientens egen vävnad vara en möjlighet för att komma förbi de etiska problemen. Men mycket jobb återstår med att få cellerna att differentiera, och till att få komplexa organ att bildas är ytterligare ett stort steg.