Mycket få studier har gjorts för att undersöka hur smärta utvecklas över tiden och vad som påverkar kronisk smärta. I en avhandling vid Lunds universitet har Stefan Bergman undersökt förekomsten av långvarig muskelsmärta hos samma personer med tre års mellanrum. Den visar tydligt att varje steg av ytterligare smärta som personen har ökar risken att ta nästa steg i utvecklingen mot kroniska smärttillstånd.
Avhandlingen baseras på en enkät till personer i åldern 20?74 år bosatta i Halmstad och Laholm. Av de 2 755 personer som besvarade enkäten hade 34 procent kronisk smärta i rörelseapparaten. Av dessa hade 11,4 procent kronisk generaliserad smärta och den typen av smärta var dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män. När det gällde mer begränsad smärta fanns det ingen könsskillnad.
Vid en treårsuppföljning hade 16,4 procent i gruppen kronisk regional smärta utvecklat kronisk generaliserad smärta jämfört med 2,2 procent hos personer utan smärta. Mer än hälften av de som ursprungligen hade generaliserad smärta hade det fortfarande tre år senare.
Behandla i tid
? Våra studier visar att forskningen bör inriktas på hela spektret av smärta, från lokal till kronisk smärta. Det är viktigt att kunna bryta den här processen så att man inte till slut hamnar i facket fibromyalgi, säger Stefan Bergman.
En annan avhandling har visat att personer som har väntat för länge på en höftledsoperation ofta drabbas av mer spridd smärta. När man sedan opererade höften så försvann inte de andra smärtorna.
För att ta reda på ännu mer om vad som händer över tiden ska Stefan Bergman nu göra en åttaårsuppföljning av de personer som ingick i studien. Den hoppas han ska ge ytterligare kunskap om de individuella faktorer som påverkar smärta. Vissa personer med ont i ryggen, och som har ytterligare riskfaktorer, kan behöva förses med en varningsflagg som talar om för sjukvården att de behöver extra insatser.
? Jag tror att det finns stora möjligheter att gå in och bryta sådana här förlopp, säger han.
Sensitiseringen central
Det man hoppas på är att lära mer om vad som händer när smärtsignaler från kroppen kopplar om inne i ryggmärgen till trådar som går upp till hjärnan. I synapserna kan det uppstå ett fenomen som kallas sensitisering eller smärtminne som innebär att för varje signal som kommer in så skickas det ännu starkare signaler upp till hjärnan. Till slut kan alla signaler som kommer in ? även beröring och muskelspänning ? bli väldigt smärtsamma och spridas till hela kroppen.
Det forskningen idag fokuserar mest på för att komma åt den här sensitiseringen är NMDA-receptorn. Genom dessa studier har man även bekräftat att smärta och inlärning hör ihop samt att det verkar finnas en koppling till andra känslor som till exempel rädsla.
Studier på transgena möss med förstärkt uttryck av en del av NMDA-receptorn har visat att de reagerar starkare på kroniskt smärtsamma stimuli, men inte på akut smärta. Forskningen innebär att antagonister mot receptorn skulle kunna mildra kronisk smärta men lämna akut smärta opåverkad.
Annan forskning har visat att förändringar i hjärnan som kopplas till kronisk smärta på många sätt liknar de som uppträder när långtidsminnet är förstört. Man har sett att djur som saknar minnesgener ofta har reducerad smärtkänslighet. Forskarna har hittat två proteiner i hjärnan som påverkar dessa funktioner.
Förhoppningsvis kan man i framtiden hitta proteiner som bara påverkar smärtan, vilket skulle göra det lättare att designa läkemedel utan allt för stora biverkningar.
Svårbehandlat
Vid kronisk smärta har perifert verkande värktabletter som regel inte någon effekt.
? Däremot tycks centralt verkande morfinanalgetika dämpa smärtan, men släcker troligen inte ut sensitiseringen. När man slutar med läkemedlen så kan smärtan vara ännu värre, säger Stefan Bergman.
Tricykliska antidepressiva har en viss effekt vid den här typen av smärta. Det höjer serotoninnivån och på så sätt kan det stärka de hämmande signalerna från hjärnan och därmed dämpa processen.
Påverkas av stress
Stefan Bergmans avhandling visar också att utvecklingen av kronisk generaliserad smärta i hög grad påverkas av olika fysiska, psykiska och sociala faktorer. Generaliserad smärta påverkades i högre utsträckning än regional smärta av olika stressande faktorer, eventuellt i kombination med en ärvd eller inlärd sårbarhet.
Att dricka alkohol varje vecka och ha personligt och socialt stöd hade däremot en skyddade inverkan enligt avhandlingen.
Behandling på smärtklinik
Forskning har visat att personer med kronisk smärta har många liknande symtom oavsett var smärtan är lokaliserad eller vad den underliggande orsaken är. Kronisk smärta påverkar en persons uppmärksamhet, det försämrar koncentration och minne samt ökar känsligheten för stress av olika slag. Smärtpatienter blir ofta irriterade och ängsliga, de sover dåligt, vissa slutar arbeta och drar sig undan från familj och sociala kontakter.
På smärtkliniker, där olika experter samverkar, ser man inte smärtlindringen som det huvudsakliga målet. Där försöker man istället att hjälpa människor att komma tillbaka till normala aktiviteter och öka deras livskvalitet. Man använder ofta en kombination av läkemedel och kognitiv terapi.
Experter har länge misstänkt att det finns ett samband mellan smärtsamma fysiska symtom och depression. Forskning har visat att depression kan leda till olika smärttillstånd och vice versa.
Enligt Gunilla Brattberg på smärtkliniken Värkstaden i Stockholm har sex av tio patienter med kronisk smärta underliggande obearbetade trauman i sina liv.
Birgitta Gerne
Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer
Detta är en artikel som publicerats 2003, men återfinns i LäkemedelsVärlden 21 juli 2011 när jag googlar på “smärtklinik”.
Vilken tur att den finns att läsa – men vad händer egentligen i smärtforskningen?
När jag har talat med allmänläkare, likväl som specialister inom ortopedi och på ryggkliniken Proxima i Nacka, så möter jag en nedslående okunskap, kombinerad med en gammeldags inställning att kronisk värk “har vi väl alla”. Ingenting att belasta vården – och samhällsekonomin! – med. Och det är specialisterna som är värst. Om man inte skriker högt när de petar på en, så finns det “inga fynd” och man är i undertext en kverulant. Och därmed en samhällets parasit.
Politiska läkare är det absoluta bottenskrapet i kåren. Patienten möter ingen förståelse, utan blir mer eller mindre uppläxad. Då ska man vara psykiskt stark för att orka stå på sig. En sådan mötte jag på Proxima, där jag hade trott på bättre förståelse hos expertisen. Det blev ett otäckt uppvaknande när det i läkarbesöket visade sig vara tvärtom ! Man vill behålla projektmedlen, och måste därmed uppvisa gott resultat. De allra flesta kan återgå till arbete, bara de kommer till Proxima – det är vad man rapporterar för att få sina årliga medel. De patienter som inte stämmer in på denna beskrivning erbjuds helt enkelt inte den “epikris”, dvs sammanfattning med resultat, som man påstår är obligatoriskt.
Tack Gode Gud för humanistiska allmänläkare, husläkare, som med hjälp av sin erfarenhet kan se verkligt lidande, utan omedelbara krav på ekonomiskt berättigande när en människa mår dåligt.
Tyvärr är det sämre med samverkan mellan den allmänna sjukvården och smärtforskningen. Det gäller att leta aktivt och hitta rätt, som patient.
Vi lever i ett århundrade av extrem teknisk utveckling.
Men förståelsen av människans funktioner är i jämförelse på stenåldersstadiet.
Konstigt nog, eftersom samhällsekonomin faktiskt skulle tjäna på att se mänskligheten som den är, i både styrka och brister. Det är ju först då de riktigt effektiva insatserna får erkännande och ekonomiska medel.
Och det är först då som vi eländiga stackare, samhällsparasiter och kverulanter, det är då vi känner igen oss och tacksamt tar emot hjälp så att vi förhoppningsvis kan få bli en del av samhället igen.