BLOGG. Till synes små beslut kan över tid få stora effekter som inte förutsågs. Men då har förändringarna i samhället redan blivit så stora att det kan vara svårt att riva upp beslutet, eller ens modifiera det. Alltför många har redan vant sig vid det ”nya” och företag med nya intäkter har resurser som gör det möjligt för dem att påverka effektivt genom egen lobbying och andra kanaler.
Som med elsparkcyklarna
Först syntes det några enstaka av dem på centrala platser i staden. De stod och lockade med glada färger och en till synes enkel lösning för längre promenader i staden. De var en sinnebild för framtid och teknikoptimism och som sådana omhuldades de av beslutsfattare villiga att ses som nydanande.
Allt eftersom vi vande oss vid dem så blev elsparkcyklarna fler och fler. Allt fler började använda sig av dem. Framför allt unga. För dem blev det en uppskattad lösning. För andra började de bli störande i trafiken, på trottoarer, i trappor i det offentliga rummet.
Sedan började olyckorna rapporteras. Först för de som hyrde dem. Sedan av funktionshindrade, särskilt de med synnedsättning, som snavade på dem där de var lämnade där det var bekvämast för användaren.
Självklara lösningar som att kräva teknisk begränsning av hastighet vid vissa tidpunkter och kvarter, ansvar för användare och i förlängningen företagen vid slarvig parkering med mera, hade svårt att få genomslag. Tillräckligt många användare tyckte annorlunda och företagen hade både ekonomiska incitament och resurser för att kunna påverka via olika kanaler.
Kvar fanns alla de som undrade hur det kom sig att det blev som det blev och framför allt alla de med olika typer av funktionsnedsättning och särskilda behov att kunna ta sig fram säkert i den offentliga miljön.
Och som med apoteken som äger vård
När jag tänker efter så finns det många liknande små beslut med stora konsekvenser över tid. Konsekvenser som dessutom inneburit att vi fått stora förändringar av offentligt finansierade system. Närmast till hands ligger nog inte själva beslutet om friskolor, men däremot den senare förändringen att ersättningen skulle vara densamma för dessa som för kommunala skolor – trots att de senare har ett större uppdrag.
Och även inom vården finns flera liknande erfarenheter. Idag associerar jag till omregleringen av apoteksmarknaden. Då bedömdes det som viktigt att med lag förhindra att vårdgivare och läkemedelsföretag också skulle kunna äga apotek. Varför? För att det – i Sverige som i många andra länder – ansågs olämpligt att de som ordinerar läkemedel också ska ha ett ekonomiskt intresse i försäljningen av dem.
Däremot så innebar beslutet att det inte fanns några hinder för apotek att äga vårdgivare, eller för den delen att ett företag kunde äga både apotek och vårdgivare.
Vi bygger in oss i ett nytt system
Få om ens någon remissinstans kommenterade denna fråga 2008. Och under många år hände inte så mycket. Men nu har vi en situation där apotek äger vårdgivare och där de hänvisar patienter till varandra. Vi håller långsamt på att bygga in oss i ett annat system, en annan princip för hur vi organiserar vård och apoteksverksamhet – något som inte diskuterades när det avgörande beslutet togs i riksdagen 2009.
I debattartikeln ”Förbjud apoteken att äga vårdgivare” i Expressen 11 augusti lyftes frågan. Denna gång av Magnus Isacson, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, tillsammans med Irene Svenonius, finansregionråd i Region Stockholm (M).
Oavsett vad du tycker i sakfrågan så visst är det intressant att de långsiktiga effekterna av beslutet inte sågs när det togs och att det nu verkar ta tid att få en förändring? Trots att till exempel Läkemedelsverket i en rapport 2019 beställd av regeringen bland annat föreslog att begränsningen också ska gå åt andra hållet, det vill säga att apotek och apoteksaktörer inte ska få äga vårdföretag. Och trots att socialminister Lena Hallengren redan i februari 2020 innan covid-19-pandemin som svar på en skriftlig fråga från farmaceut och riksdagsledamot Lina Nordqvist (L) meddelade att rapporten analyserades vid socialdepartementet.
