Många kliniska forskningsresultat i Sverige och övriga Norden hamnar i byrålådan och blir aldrig publicerade. Andra publiceras mycket sent.
Det konstaterar en internationell forskargrupp efter att ha följt upp 2 113 kliniska studier som avslutades 2016-2019. Kartläggningen visar att forskaren i mer än var femte klinisk studie struntar i att rapportera sina resultat.
– Det här är ett enormt slöseri med resurser och försämrar också kunskapsläget, säger studiens förstaförfattare Gustav Nilsonne till Läkemedelsvärlden.
– Det kan leda till att patienter får behandlingar som inte fungerar, eller som är sämre än andra alternativ.
Kliniska forskningsresultat försvinner
Gustav Nilsonne är docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet och forskar om sömn och om hjärnans kommunikation med immunsystemet. Men han arbetar även inom forskningsområdet metavetenskap, ”vetenskap om vetenskap”, där han intresserar sig för frågor om öppenhet inom forskningen.
Tillsammans med en lång rad andra forskare i Sverige och på andra håll i världen undersökte han hur vanligt det är i de nordiska länderna att kliniska forskare inte rapporterar sina resultat. Deras kartläggning är ännu inte granskad och publicerad av en vetenskaplig tidskrift, men har publicerats på en så kallad preprint-server.
Tidigare analyser i andra länder, bland andra Tyskland, har visat att många kliniska forskningsresultat bara försvinner i glömska, utan publicering eller annan avrapportering.
Också i Sverige har, som Läkemedelsvärlden rapporterat, det här problemet uppmärksammats även tidigare. För tre år sedan gjorde forskare vid Lunds universitet en genomgång av svenska kliniska läkemedelsstudier. De såg att bara en tredjedel återrapporterades i tid till EU-databasen European clinical trials database.
Dammsög databaser och tidskrifter
I den nu aktuella kartläggningen tog Gustav Nilsonne och hans medarbetare med studier från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. De inkluderade studier som registrerats i EU-databasen och/eller amerikanska ClinicalTrials.gov.
Kriterierna var att det skulle handla om klinisk forskning vid lärosäten och universitetssjukhus som avslutades under åren 2016-2019. Det blev 2 113 studier där det ingick såväl läkemedelsprövningar som prövningar av andra behandlingsmetoder och en del grundforskning.
Omkring en fjärdedel av studierna i materialet hörde hemma i Sverige.
Drygt var femte rapporterar inte
För varje studie letade forskargruppen sedan efter rapporterade och publicerade resultat i ovanstående register och/eller i vetenskapliga tidskrifter.
Detta sökande efter resultat genomförde de i slutet av 2022 och början av 2023. Det var då alltså mellan tre och sex år sedan som de undersökta studierna hade avslutats.
Undersökningen visade att vid den tidpunkten hade fortfarande inga resultat alls rapporterats från drygt en femtedel av studierna. Bilden var likadan samtliga nordiska länder.
Bara i hälften av studierna rapporterade de ansvariga forskarna resultat i någon form inom två år efter att studien var klar. Genomsnittstiden till resultatrapportering var 700 dagar.
Frestande prioritera lovande resultat
Gustav Nilsonnes hypotes är att det framför allt är det som kallas negativa resultat som inte blir rapporterade.
– Det kan finnas flera skäl till att resultat inte publiceras. Forskningsmedlen kan ta slut och forskare kan bli sjuka, gå i pension eller byta bana. Men det vanligaste är nog att resultaten inte blev vad man hade hoppats, till exempel att den testade behandlingen inte höll måttet.
– I ett läge när man har kniven på strupen för att få fram nya forskningsanslag kan det vara frestande att prioritera bort rapportering av negativa resultat och gå vidare med forskningslinjer som verkar mer lovande.
Gömmer kliniska forskningsresultat
I en debattartikel på DN Debatt skrev Gustav Nilsonne och hans forskarkollega Cathrine Axfors, Uppsala universitet och Stanford university, USA, nyligen om den aktuella kartläggningen av ej rapporterade kliniska forskningsresultat.
I artikeln pekar de på allvarliga effekter av att forskare gömmer undan eller glömmer bort negativa resultat av kliniska studier.
“Resurserna går då upp i rök, patienternas medverkan har skett till ingen nytta, och värst av allt är att kunskapsläget försämras. Läkare och forskare får fel bild och det kan verka som att behandlingar är effektiva fast de saknar effekt eller är direkt skadliga”, skriver de i artikeln.
Ansvaret är delat
Men vems ansvar är det att göra något åt detta problem? Och vad ska man göra?
Ett självklart svar är att forskarna själva har en tydlig etisk plikt att publicera resultaten av sin forskning. Det framgår bland annat av Helsingforsdeklarationens principer om medicinsk forskning på människor.
– Men det är fel att lämna forskarna ensamma med detta ansvar samtidigt som de i många fall har en pressad arbetssituation och kämpar för att få nya forskningsanslag, säger Gustav Nilsonne.
Han anser att även lärosäten, forskningsfinansiärer och vetenskapliga tidskrifter är skyldiga att motverka problemet.
Vill se flera åtgärder
Inte minst lärosäten och sjukhus bör enligt Gustav Nilsonne göra mycket mer. Han föreslår att de bör ha en särskilt utsedd person som håller koll på att alla registrerade studier också blir avrapporterade.
– Det är viktigt att resultaten rapporteras även om till exempel den ansvariga forskaren skulle bli långvarigt sjuk.
Han vill också att forskningsfinansiärer förstärker kraven på att studierna publiceras och verkligen följer upp att så sker.
– Man kan även tänka sig att exempelvis Vetenskapsrådet vid bedömning av anslagsansökningar tar hänsyn till forskarens “track record” när det gäller att publicera sina tidigare resultat. Det borde höja forskarens meritvärde om man har varit öppen och ärlig med sina resultat.
