Under ett års tid har sjuksköterskor vid två geriatriska mottagningar i Norrland uppmanats och uppmuntrats att rapportera misstänkta biverkningar. Under året fick sköterskorna också möjlighet att delta i en kortare utbildning i ämnet. Vid årets slut hade 18 rapporter med 22 reaktioner lämnats från sjuksköterskor från de två klinikerna. Inte mycket kan det tyckas.
? Men det ska jämföras med att det under samma period, på övriga cirka 50 geriatriska mottagningar, tillsammans rapporterade in 15 misstänkta biverkningar, påpekar Martin Bäckström.
Och året innan projektet kom det bara 15 biverkningsrapporter från landets geriatriska mottagningar, totalt.
? Om övriga kliniker lämnade in lika många som de två i vår studie skulle vi under ett år få in cirka 900 rapporter. Och åtminstone 300 av dem skulle gälla misstänkta allvarliga biverkningar, säger Martin Bäckström.
? Vilket är ungefär samma andel som när läkare rapporterar.
Slapp omvägen
Däremot var sköterskorna i studien betydligt snabbare än den traditionella läkarrapporteringen från de övriga geriatriska klinikerna. För sköterskorna tog det 12 dagar mellan upptäckt och inrapportering, medan den genomsnittliga rapporteringstiden för de övriga geriatriska klinikerna i snitt var 28 dagar.
? Kanske beror det på att sköterskorna i vår studie inte behövde gå omvägen via läkare som man annars gör. De arbetar närmare patienterna; det är de som ger läkemedlen och ser patienten.
Enligt Läkemedelsverkets direktiv ska man rapportera redan vid misstanke om biverkning. Något Martin Bäckström tror att läkare kan ha svårt för.
? Jag kan tänka mig att läkare oftare vill försäkra sig om att det förhåller sig så som man misstänker innan man rapporterar.
Även om det här är en liten studie så anser Martin Bäckström att den visar på en möjlighet att förbättra biverkningsrapporteringen.
? Det logiska vore att uppmana sjusköterskor att rapportera misstankar om biverkningar. Vi vet att underrapporteringen är gigantisk.
