Sverige har en god säkerhetsövervakning av läkemedel ? men möjligheterna för hälso-och sjukvården att rapportera biverkningar måste bli bättre.
Dagens Nyheter publicerade söndagen den 8 augusti en artikel med rubriken ?Läkare anmäler inte biverkningar?, där en studie om läkares bristande rapportering av läkemedels biverkningar beskrevs. Det är värdefullt att biverkningsrapporteringen uppmärksammas. Dock kan artikeln uppfattas som att säkerhetsbevakning av läkemedel i Sverige är bristfällig ? men så är inte fallet. Tvärtom har Sverige sedan en lång tid tillbaka ett väl utvecklat system för säkerhetsövervakning av läkemedel, med Läkemedelsverket som ytterst ansvarig myndighet. Centralt för systemet är det nätverk med sex regionala biverkningscentra som samlar in och bearbetar biverkningsrapporter från sjukvården.
Den studie från Norrlands universitetssjukhus i Umeå som låg till underlag för artikeln i DN är ett led i Umeås regionala biverkningscentrums arbete. Studien pekar på redan kända fakta: att trots att rapporteringsfrekvensen är väsentligt högre i Sverige jämfört med många andra länder, förekommer en underrapportering av biverkningar. Det nationella biverkningsregistrets främsta tillgång är dock att ge signaler och ökad kunskap om sällsynta och oväntade biverkningar snarare än redan kända biverkningar vilket även framhålles i den refererade studien.
För att bland annat öka rapporteringen av biverkningar, inledde Läkemedelsverket 2002 en extern utredning som ska belysa biverkningsfrågorna både nationellt och ur ett EU-perspektiv. En första delrapport lämnades till Läkemedelsverket i slutet av 2003. Delrapportens förslag är nu under bearbetning ? det handlar bland annat om att förbättra myndighetssamarbetet, att utvidga antalet biverkningsrapportörer och att integrera biverkningsrapporteringen i sjukvårdens journalsystem.
Samtidigt ska poängteras att sjukvårdens rapportering av läkemedelsbiverkningar endast utgör en byggsten ? om än en viktig sådan ? i det totala systemet för säkerhetsövervakning av läkemedel. Läkemedelsverket får kunskap om misstänkta läkemedelsbiverkningar från flera källor:
? Läkemedelsverket tar fortlöpande del av biverkningsinformation från andra myndigheter inom EU och även från (WHO). Samarbetet inom EU kommer att stärkas ytterligare genom att en gemensam biverkningsdatabas är under utveckling. Detta innebär att man får ett stort bidrag av biverkningsrapporter från hela EU som kan användas för säkerhetsuppföljning.
? Läkemedelsverket bevakar medicinsk litteratur samt konsulterar ämnesexperter.
? När misstanke om ökad säkerhetsrisk finns medverkar Läkemedelsverket i epidemiologiska studier, för närvarande exempelvis i den rikstäckande studien av immunhämmande behandling vid ledgångsreumatism och vid uppföljningen av hivläkemedel.
? Läkemedelsverket begär återkommande in säkerhetssammanställningar från läkemedelsföretagen.
En viktig aktör vid sidan av Läkemedelsverket och dess sex biverkningscentra, är sjukvården som har skyldighet att rapportera biverkningar och misstanke om biverkningar till Läkemedelsverket. Läkemedelsverket har också inlett ett samarbete med Socialstyrelsen i syfte att se över biverkningsarbetets betydelse i sjukvårdens kvalitetsarbete. Sjukvårdspersonalen är emellertid hårt pressad. Med underrapporteringen av biverkningar i åtanke, menar Läkemedelsverket att sjukvårdens ansvariga behöver initiera en översyn av rapporteringsrutinerna i syfte att underlätta, och därmed öka, rapporteringen av biverkningar. Förutsättningar för att uppnå en effektivare biverkningsrapportering bör finnas inom ramen för sjukvårdens interna kvalitetssäkringssystem.
Gunnar Alvan
Generaldirektör, Läkemedelsverket
Gunilla Sjölin-Forsberg
Enhetschef, biverkningsenheten,
Läkemedelsverket
Tom Mjörndal
Överläkare, lektor
Klinisk farmakologi,
Umeå Universitetssjukhus
Martin Bäckström
Leg. sjuksköterska, doktorand
Regionalt biverkningscentrum
Umeå Universitetssjukhus