?Sjukdom är en av få socialt accepterade avvikelser i vårt samhälle idag?

Egentligen skulle den här artikeln skrivits på engelska. Det språket har nämligen många fler och bättre ord för att beskriva sjukdom.
? Disease är den objektiva mätbara sjukdomen. Illness är sjukdomen så som jag själv upplever den. Om jag tidigare upplevde mig sjuk och läkaren inte hittade någon diagnos som passade då var jag inte sjuk. Men idag, och det är tydligt i dagens maxade sjuklighet, om jag upplever mig som sjuk ? då är jag sjuk, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria med medicinsk inriktning vid Uppsala Universitet.
Hon anser att den accelererande medikaliseringen är påtaglig idag.
? Idag har min subjektiva sjukdomsupplevelse samma dignitet som läkarens medicinska förmåga att med redskap legitimera min sjukdom. Många läkare agerar idag utifrån om patienten anser sig sjuk så är hon det.
Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada, menar att för många sjukdomar finns det ingen klar gräns för vad som är normalt och vad som är sjukt. Som exempel nämner han social fobi.
? Det är helt klart patologiskt om du vägrar att lämna ditt hus. Men om du blir nervös på ett dansställe och bara sitter hela kvällen? Är det sjukt eller ett normalt mänskligt beteende? Om vi hela tiden utvidgar definitionen av sjukdom, vem är då normal?

Fel om jag inte är lycklig
Medikalisering innebär att lyfta in livsfenomen i medicinens värld som kan förklaras och beskriva dem med medicinsk terminologi och åtgärda dem med medicinska verktyg.
? Medikalisering har alltid funnits. Det finns klassiska exempel som homosexualitet, hysteri och nu den kontroversiella diskussionen om adhd, damp och Aspergers syndrom. En annan kontroversiell diskussion är den om barnlöshet ? är det en sjukdom? säger Karin Johannisson.
Samtidigt är det viktigt både för patienter, läkemedelsföretag och universitet att problemen hanteras som en sjukdom för då genereras resurser och uppmärksamhet till sjukvården och forskningen.
Karin Johannisson lyfter fram åldrandet och kvinnans klimakterium som ett exempel.
? Vi lyfter också in allt fler avsteg från en förväntad normalitet, som är konstruerad utifrån väldigt lättsinniga kriterier, estetiska aspekter och liknande. Men det mest allvarliga är att vi medikaliserar det som jag kallar naturlig sårbarhet. Vi lever i en kultur där vi tränas in i, att så snart vi känner ett avsteg från välbefinnande, att det ska åtgärdas med en tablett.
Hon oroas över att det i vårt samhälle idag finns en tendens att väldigt snabbt koppla på en diagnos ? en depressionsdiagnos, en trötthetsdiagnos, en ångestdiagnos eller någon annan. I och med att normen idag är att alltid vara normal, maxpresterande och att ligga på topp, då skapar man föreställningen att om man inte ligger på topp då är man sjuk. Om man inte känner sig lycklig så är det fel.
? Istället för att det faktiskt finns ett jättespektrum mellan total optimal hälsa och det vi kallar för sjukdom.
Enligt den moderna definitionen av hälsa är det frånvaro av sjukdom, WHO:s definition är ännu tuffare ? fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Karin Johannisson menar att det är en dramatisk och utopisk definition av hälsa. Som jämförelse nämner hon äldre definitioner, som snarare var ett tillstånd som inte gick att definiera som något statiskt utan var ett balansförhållande mellan kroppen och livsstilen.

Patienten ställer diagnosen
En stor förändring på senare år ses i patienterna. Vår högpresterande kultur, där alla alltid ska vara fullt uppdaterade, har fört med sig bättre utbildade och mer informerade patienter med mindre respekt för läkarens auktoritet.
? Initiativet till vissa diagnoser kommer ofta från patienten själv idag, sen blir det mer läkarens uppgift att försöka bekräfta den uppfattningen eller hitta alternativ.
Därmed, och som ett led i medikaliseringen, går vi allt mer mot att behandla symtom och riskfaktorer istället för att behandla verkliga sjukdomar. Karin Johannisson tror att det beror på att de flesta diagnoser idag är symtomdiagnoser.
? Det som förenar både läkare och patient är jakten efter den biomedicinska markören, som också läkemedelsföretagen är storintressenter i.
? Samtidigt finns det en tragik i detta eftersom det egentligen är först då som patienten får full upprättelse i sin sjukdomsupplevelse, då det hittas en biologisk markör.
Under de senaste 20 åren har alltmer lyfts in i sjukdomsbegreppet, alltmer av vanligt illabefinnande. Därigenom har det också blivit ett stort glapp mellan sjukdom och sjukskrivning, många problem förs till medicinens hus utan att självklart höra hemma där.
? Det beror på att sjukdom är en av de få socialt accepterade formerna av avvikelse som vi har i vårt samhälle idag. Man kan inte ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är trött eller rädd eller ledsen. Det vi kallar sjukdom täcker alla former av bristande välbefinnande, en avvikelse från det normala.
I det som är normalt förändras också det som kallas sjukdom. Idag ingår sånt som trötthet och koncentrationssvårigheter. För några decennier sedan skulle det knappast ha klassats som sjukdom, anser Karin Johannisson.
Hon menar att det är rimligt att tänka att läkemedelsföretagen utnyttjar att sjukdomsbegreppet har växt och blivit större. Men också att där finns ett inbyggt dilemma i det att företagen lever av människors sårbarhet. Men hon lyfter också fram de andra aktörerna ? patienterna själva, läkarna, arbetsgivaren, försäkringskassan och medierna.
? Alla samverkar och har ett gemensamt intresse. Och det är att få fram en diagnos. Patienterna för att det sätter ett namn på lidandet, läkaren för att kunna ge en förklaring, arbetsgivaren och försäkringskassan för att få tydlighet i relationen mellan sjuklighet och sjukskrivning, företaget för att de tjänar pengar och media för att sjuklighet ger löpsedlar.

Hög osäkerhetsfaktor
Anledningen till att vi ser problemet så starkt idag är enligt Karin Johannisson att vi lever i en högpresterande kultur som gäller alla aspekter i våra liv ? fritid, samliv, sexliv, barnen och den egna kroppen.
? När man ska prestera en perfekt kropp blir den kulturen extremt prestationsfylld. Det är till och med viktigt att se snygg ut medan man tränar. Man bygger på lager med lager med prestationer som är kopplat till yta.
? Det leder till fler och fler saker att gå runt och ha dåligt samvete för och då slutar det lätt i någon form av kollaps.
Hon tycker att det är svårt att säga om vi blivit mer deprimerade på senare år. Istället definierar vi oss tidigare som otillräckliga och då utgör kanske antidepressiv behandling ett attraktivt alternativ.
? Samtidigt finns det alltid några som hävdar att depressioner underbehandlas. Kontentan är att det är både en över- och en underbehandling på samma gång.
I grund och botten tror hon att tider som karaktäriseras av väldigt hög förändringstakt är sjukdomsskapande. Det kan vara stora politiska förändringar, stora strukturomvandlingar, stora förändringar vad gäller kommunikationer och krav på människan att hantera ny teknik.
? Det handlar om en enormt hög osäkerhetsfaktor. Många hålls utanför en arbetsmarknad som definieras som kunskaps- och informationsorienterad, som inte alls passar alla. Men också kan man säga att det handlar om nya tekniker som kan leda till otillräcklighet.
Lösningen till problemet är enkel, men samtidigt oerhört svår.
? Det handlar om stora politiska lösningar. Istället för att klaga över att alla är så sjuka måste vi komma med förslag till hur samhället ska se ut där människor kan och vill hålla sig friska, anser Karin Johannisson.
Joel Lexchin är inne på samma linje.
? Ska vi behandla människor så att de möter samhällets förväntningar på dem, eller ska vi förändra samhällets förväntningar på människan.

Fredrik Hed