Kvällen skymmer över centrala Stockholm. Det är sista kvällen jag jobbar på det nattöppna apoteket, snart börjar jag ett nytt jobb. Medan jag kväver en gäspning trycker jag fram numret för ännu en kund.
Jag granskar noggrant det slitna receptet i min hand, och när jag vänder på det ser jag att något inte stämmer.
? Jag är ledsen, men du var på apoteket för en månad sedan och fick tabletter för tre månader, du får inte hämta igen så tidigt? Kunden tittar oförstående på mig.
? It is too soon, you already have tablets for three months. Mannen ser på mig som om jag är galen.
? No, no tablets. It is important, I need medicine.
Ja, ingen tvekan om saken, antibiotika mot tuberkulos är inget att leka med. Därefter följer en långdragen diskussion mellan en uppgiven somalier med tuberkulos och en apotekare som vägrar ge efter för en språkbarriär lika robust som kinesiska muren.
Men plötsligt inser jag det bisarra i situationen när jag minst femton frågor senare ivrigt fäktande framhärdar i:
? But where is the remaining medicine? 70 tablets ? where?
När förvandlades jag till någon slags tablett-Gestapo med uppgiften att driva in tablettslösarna och låta dem stå till svars. Och hur känns det att vara allvarligt sjuk i ett nytt land där hälsans nycklar vaktas av en sträng kvinna bakom skottsäkert glas som verkar förstå det du säger, om och om igen ? tablets gone, please give me more tablets.
Jag hissar upp glasrutan. Efter att jag förklarat att han självklart ska få mer tabletter slappnar han av. Sedan förklarar jag att jag bara måste få veta vad som har hänt. Mannen är fortfarande oförstående.
? One day, three tablets, morning tablet, then eat, lunch tablet, then eat, dinner tablet, then eat, förklarar han som om jag vore helt intelligensbefriad.
Och det är då, tjugo minuter senare som pusselbitarna faller på plats. Och bilden är inte rolig. Tredubbel dos. Mannen är så övertygad om sin sak att jag ringer infektionsjouren på det stora sjukhuset för att gå till botten med problemet.
Ordinationen är och har varit en tablett dagligen på fastande mage. Så jag börjar om. När vi kommit så här långt har vi lyckats skapa ett eget språk.
? One day ? one tablet, hundred days ? hundred tablets, ok? Förklarar jag.
Mannen är förtvivlad och oroad, hur det kunde bli så fel? Och när jag gräver vidare visar det sig att han inte heller förstått att han inte behöver betala för kuren. Därför har han ätit tabletterna tre gånger om dagen tills de tagit slut, sedan haft uppehåll någon vecka tills han fått pengar för att hämta ut nya tabletter.
Min tolkning är att det var det här med ?fastande mage? som ställde till det. Med förståelsen ?tablet, then eat? blir ju det logiska att ta tabletter i samband med varje måltid. Dessutom framkom att just den här mannen inte kunde läsa vare sig engelska eller svenska, och därför var helt beroende av en muntlig förklaring. Vi löser problemet genom att jag ringer infektionsjouren och förklarar vad som hänt, och patienten får ett telefonnummer att ringa direkt nästa morgon.
Och allt detta som en slumpartad upptäckt på grund av ett uppdrag som tablett-Gestapo. Hur mycket nytta skulle vi då inte kunna göra med några vettigare uppdrag i vårdkedjan? Med ordentliga verktyg och i nära samarbete med övriga professioner? Har samhället råd att inte ta tillvara all outnyttjad kompetens på apotek?
Några dagar senare lyssnar jag på morgonekot på väg till mitt nya jobb.
?Tuberkulos sprider sig i Stockholm. Det visar en ny rapport från Socialstyrelsen. Det är en grupp invandrare, främst från Somalia, som har drabbats av tuberkulosutbrottet.?
Ewa Lundborg
Apotekare och journalist