I Sverige har behandlingen av alkoholister i ganska liten grad varit en fråga för sjukvården. Istället har fattigvården, nykterhetsvården och sedan socialvården med uppbackning av frivilligorganisationer, kyrkor och privata alternativ haft en dominerande roll. Alkoholism har betraktats mer som en social plåga än ett sjukdomstillstånd.
Den svenska alkoholpolitiken har kritiserats för att vara förmyndaraktig, men ur folkhälsosynpunkt har den fungerat jämförelsevis väl, hävdar dess tillskyndare.
Vid inträdet i EU 1995 hade Sverige lägst andel alkoholberoende invånare jämfört med övriga medlemmar. Vi hade också jämförelsevis låg dödlighet i en rad alkoholspecifika eller alkoholrelaterade diagnoser.
Gunnar Ågren, chef för Folkhälsoinstitutet med ett förflutet som alkoholläkare, menar att det är ett tecken på att vården för alkoholberoende i kombination med alkoholpolitiken varit jämförelsevis bra.
Beror på målet
Visst har behandlingsresultaten varit dåliga om man kräver att folk ska bli botade. Om man däremot ser behandlingen som att den ska bidra till en drägligare tillvaro, om man har en mer omvårdande målsättning då har resultaten inte varit så dåliga, menar han.
? Den sviktande nykterhetsvården skulle jag säga är av relativt sent stadium. Ända fram till en bit in på 80-talet fick tunga missbrukare trots allt vård. Det är under 90-talskrisen som den stora nedgången kom.
Förskjutningen ser Gunnar Ågren mer som ett resultat av nedskärningarna inom kommunernas socialtjänst än att kravet på evidensbaserad vård slagit igenom. Sedan 1995 har socialtjänstens missbruksvård skurits ned med drygt en miljard, 20 procent, visar siffror från Socialstyrelsen. Såväl den öppna missbruksvården som institutionsvården har minskat.
Det tillsammans med en ökande alkoholkonsumtion, den har ökat med två liter per person sedan 1996, från åtta till tio liter om året, börjar nu visa sig i ett ökat antal medicinska komplikationer.
Samtidigt som missbruksvården inom socialtjänsten minskat har det inom sjukvården skett en förskjutning från slutenvård till öppenvård.
? De kontrollerade studierna har ju visat att öppenvård är minst lika bra som slutenvård när det gäller de mer socialt integrerade missbrukarna.
Relevanta resultat för få
Problemet med den evidensbaserade medicinen är att det är stora delar av verkligheten som inte täcks in, påpekar Gunnar Ågren. Resultaten är säkert riktiga, men de är relevanta för en liten del av missbrukspopulationen.
Han tillbakavisar jämförelsen mellan behandling av hypertonipatienter (att man behöver behandla 128 patienter under fem år för att undvika hjärtkärlsjukdom hos en) och alkoholister (att man bara behöver behandla nio alkoholister med akamprosat för att en ska bli nykter).
? Blodtrycksbehandling handlar om att man behandlar symtomfria för att någon inte ska få komplikationer. När det gäller alkohol kommer man med en problematik som behöver behandlas.
Jämför man istället med behandlingen av penicillinkänsliga infektioner med penicillin, då nästan alla blir friska, är resultatet en nykter av nio inte imponerande, påpekar Gunnar Ågren.
Att man får ett signifikant bättre resultat men en metod jämfört med en annan får inte innebära att man glömmer att också se hur bra resultatet är i sig. Åtta av de alkoholberoende är inte hjälpta av signifikansen.
? Faran med medikaliseringen är om vi börjar betrakta alkoholism som en behandlingsbar sjukdom. Då kan vi få svårt att tåla de som får återfall och inte blir botade.