Årets Scheelepris har tilldelats professor Julian E Davies vid institutionen för mikrobiologi och immunologi, University of British Columbia, Vancouver, Kanada för sin mångåriga forskning kring antibiotika och mekanismerna bakom utvecklingen av resistens mot antibiotika.
Julian E Davies har haft ett brinnande intresse för mikrobiologi i över 35 år och han har med sin forskning förklarat hur många antibiotika utövar sina antibiotiska effekter. Han är också världsledande i sina studier av hur antibiotikaresistens uppstår i bakteriestammar.
Beskedet om priset kom trots detta som en total överraskning för Julian E Davies.
? Det var med lika delar förvåning och glädje som jag tog emot nyheten, säger han. Jag hade hört talas om priset tidigare, men det hade aldrig fallit mig in att jag skulle kunna få det.
Vem Carl Wilhelm Scheele var har han bara en vag aning om, men han lovar att läsa på innan han kommer hit och tar emot priset i mitten av november i år.
Började som organkemist
Julian E Davies har alltid varit intresserad av forskning, berättar han. Även om han i unga år drömde om att bli både busskonduktör och tandläkare så var det intresset för organisk kemi som fick honom att börja läsa vid universitetet. Sedan dess har han levt ett mycket varierat och kringflackande liv tack vare, eller på grund av, sitt intresse för forskningen. Han har under 35 år varit verksam i inte mindre än fem länder på två kontinenter.
Julian E Davies är född 1932 i South Wales i Storbritannien, där han växte upp med en kemilåda som en av sina käraste och mest dynamiska ägodelar.
? Jag kommer ihåg hur jag sprängde ett stort hål i trädgården vid vårt hus när jag var liten. Mina föräldrar blev mycket upprörda, men som tur var skadade jag mig inte alls, säger han.
Istället fortsatte intresset för kemi och han tog både en universitetsexamen och doktorstitel i organisk kemi innan han insåg att det egentligen var mikrobiologi han ville ägna sig åt.
? Jag jobbade vid universitetet i Manchester då jag kunde konstatera tre saker. Dels att jag inte gillade Manchester, dels att jag inte heller gillade kemi och slutligen att det egentligen var biologi jag var intresserad av, säger han.
Sadlade om
Vid 30 års ålder bestämde han sig därför för att börja om på nytt. Han flyttade från Storbritannien till Harvard Medical School i USA och började utbilda sig på nytt, men denna gång i mikrobiologi. Detta ledde senare till en tjänst som forskare och lärare vid universitetet i Wisconsin som varade i 13 år. När han sedan 1980 blev erbjuden en befattningen vid det schweiziska bioteknologiföretaget Biogen i Geneve tyckte han att det var dags att återvända till Europa. Under denna tid var han ganska ofta i Stockholm på besök för att diskutera med kollegor på KabiVitrum.
? Jag har fortfarande många goda vänner och vetenskapliga kollegor i Sverige, säger han, så det ska bli roligt att komma tillbaka.
Efter fem år i Schweiz blev Julian E Davies erbjuden en ny tjänst vid Pasteur-institutet i Paris där han stannade i sex år fram till 1992 då han blev erbjuden en professur vid institutionen för mikrobiologi och immunologi vid universitetet i British Columbia i Kanada. Det vara bara att packa flyttlasset och köra det över Atlanten för tredje gången i sitt liv. Men nu är det slutflyttat för Julian E Davies del. Vid 65 års ålder har han till slut slagit sig till ro efter sitt minst sagt kringflackande liv.
? Jag trivs väldigt bra här. Vancouver är mycket vackert och jag älskar bergen här, säger han. Universitetet har också bett mig stanna kvar på min tjänst trots att jag är i pensionsåldern vilket jag gladeligen gör. De kommer få problem med att bli av med mig, kan jag säga.
Barnen har gått sina egna vägar
Julian E Davies är gift och har tre fullvuxna barn vilka samtliga har undvikit att gå i sin fars fotspår.
? Jag kunde aldrig övertyga dem om att forska är mer en slags hobby än ett arbete och det fina med det är att man får betalt för att syssla med sin hobby, säger Julian E Davies. Istället blev den ena konstnär, en annan har en cateringfirma och den tredje studerar vilda djurs ekologi med hjälp av datorer. Han påstår att han är en sorts vetenskapsman, men det är han egentligen inte.
På sin fritid ägnar sig Julian E Davies åt att idrotta ? han cyklar, åker skidor eller spelar squash ? och samlar på vin. Fast hans vinintresse har ju en viss anknytning med hans arbete menar han.
? Vintillverkning är en del av mikrobiologin som jag tycker är väldigt viktig, säger han och skrattar.
Oroad men ändå hoppfull
Professor Julian E Davies främsta bidrag till världens kunskap kring antibiotika är hans banbrytande forskning kring bakteriernas mekanismer för resistens mot antibiotikagruppen aminoglykosider. Det var på slutet av 60-talet och under 70-talet som han öppnade vägen för molekylärbiologiska studier av antibiotikaresistens. Han tog då fram tekniker för att studera detta på aminoglykosider som sedan har kunnat tillämpas på andra antibiotika också.
För 35 år sedan, när Julian E Davies började studera aminoglykosider och bakteriers resistens mot dem, var antibiotikaresistens ett tämligen okänt begrepp, åtminstone hos den breda allmänheten. Idag är termer som ?mördarbakterier? och ?superbakterier? naturliga delar av allmänbildningen. Julian E Davies ser också allvarligt på den utveckling av resistens som vi har haft fram till idag, men är ändå hoppfull inför framtiden.
? Jag ser resistensutvecklingen som ett allvarligt problem, men också som ett problem som vi kan lära oss att kontrollera, säger han. Jag tror dock inte att vi någonsin helt kommer att kunna eliminera bakteriernas resistens mot antibiotika därför att bakterierna är alldeles för snabba att anpassa sig för det. Det vi istället ska inrikta oss på är att bromsa utvecklingen av resistensen.
I den processen ser Julian E Davies bekymmersamt på den felaktiga användningen av antibiotika när de skrivs ut alldeles för lättvindigt till patienter som kanske inte är smittade av bakterier. Ett annat problem som han tar upp är användningen av humanantibiotika som tillsatts i djurfoder.
? Man måste använda speciella antibiotika i djurfoder som inte används inom humanmedicinen, säger han. Det får inte på något sätt finnas någon kemisk likhet med de antibiotika vi använder till människor. Gör man bara det så ser jag inget problem med användningen.
Framtidens antibiotika
I framtiden ser Julian E Davies ett behov både av antibiotika som verkar enligt samma princip som dagens läkemedel ? genom att döda bakterierna ? och de som tar hand om bakteriernas toxiner utan att döda dem.
? Dagens princip att döda bakterierna kommer alltid att behövas t ex vid allvarliga infektioner då man måste stoppa bakteriernas tillväxt snabbt, säger han. Men idén om att vi skulle kunna stoppa de patogena mekanismer som gör bakterierna skadliga för människor och därefter låta kroppens immunsystem sköta resten är mycket intressant. Ännu är det inte visat att det fungerar, men det är ett av de områden som jag arbetar med.
Ett annat sätt att hantera antibiotikaresistensen, som Julian E Davies arbetar med parallellt, är att ta fram substanser som kan ges samtidigt med traditionella antibiotika och då upphäva resistensen.
? Denna princip har visats kunna fungera i ett fall och jag tror att det går att utveckla i flera fall, säger han.