Sänkta doser och färre läkemedel efter genomgångar

På den sörmländska slätten, mitt bland åkrar och ekdungar, ligger äldreboendet Almgården i det lilla samhället Julita. En gång om året får de boende en genomgång av sina läkemedel, med en uppföljning två månader senare.
Flera yrkesgrupper sitter runt bordet; distriktssköterska, apotekare, läkare och vårdpersonal.
Ruth Lööf är ansvarig apotekare och driver projektet för läkemedelskommitténs räkning.
– Nu har vi ett femårigt avtal för att driva arbetet i länets samtliga nio kommuner för alla invånare som är 75 år och äldre, oavsett var de bor.

Diskuterar riskläkemedel
Patienten är inte med, men har informerats om genomgången. Möjligheten att tacka nej finns, och än så länge är det en patient som har gjort det.
Inför samtliga genomgångar intervjuas de boende. Då får de gradera besvär såsom oro/ångest, yrsel, sömnbesvär, hosta, aptit med mera. Skalan går från inga besvär alls till stora besvär.
Lars-Olof Petersson är ansvarig läkare på Almgården. Han anser att det viktigaste att diskutera är ett antal riskläkemedel som man bör vara försiktig med till äldre.
– Det är framför allt lugnande, neuroleptika och blodtryckssänkande. Sedan tittar vi på om patienten har flera läkemedel av samma typ.
De vanligaste åtgärderna är dossänkningar på grund av nedsatt njurfunktion, utsättningar och insättningar.
– Allting görs på en rationell vetenskaplig grund, säger Lars-Olof Petersson.
På frågan om han inte tycker att det är jobbigt att hans ordinationer granskas och analyseras, skakar han bara på huvudet.
– Det är bara bra att min förskrivning diskuteras. Vi gör det här för patientens bästa.
– Det är Lars-Olof som är ansvarig för besluten om läkemedel. Vi andra fungerar mer som rådgivare och bollplank, säger Ruth Lööf.

?Gör den nytta då??
Ruth Lööf, apotekaren, leder genomgången. Skattningsskalan gås igenom och diskuteras. Dagens första patient har problem med svullna ben.
– Har hon stödstrumpor? Är det hjärtsvikt? undrar Ruth Lööf.
– Nej, snarare lite artros i tåleder. Svullnaden sitter mer nere i fötterna och tårna, säger Lars-Olof Peterson.
Han vill först lyssna på patienten men kan tänka sig att öka enalaprildosen från 5 till 10 mg.
Ruth Lööf undrar varför Alvedon 500 mg x 2 står angivet i doskortet.
– Det har hon haft sedan hon kom hit, svarar boendepersonalen.
– Finns det anledning att ha kvar den? undrar Ruth Lööf.
– Hon hade ett benbrott tidigare och har lite artros idag. Utöver Alvedon tar hon inget smärtstillande, säger distriktssköterskan Ulla-Britt Karlsson.
– Gör den nytta då? frågar apotekaren.
– Jag ska diskutera med henne om en eventuell utsättning, säger läkaren.
– Bra, säger apotekaren.
Man enas till slut om att mindre bensvullnad är ett av målen med dagens första patient.
Vid varje läkemedelsgenomgång går man igenom 6-7 patienter.
Varje patient tar cirka 30 minuter, ibland längre.
– Vi håller på tills vi är klara, säger Ruth Lööf.

?Behöver han verkligen båda??
Nästa patient upplever bensvullnad och ont i bröstet på morgonen, andfåddhet, oro/ångest mot kvällen, en viss stelhet samt skakningar vid kvällsmaten.
– Han lider också av en ömmande höft sedan en höftfraktur. Den har blivit dåligt lagad och jag har remitterat tillbaka honom till ortopeden, säger Lars-Olof Petersson.
Utifrån symtomskattningen tänker apotekaren kärlkramp med hjärtsvikt. Personalen berättar att bröstsmärtorna snarare är gamla skador i bröstrygg som gjort att han innan han kom till Almgården satt upp och sov.
Dessutom är aptiten dålig, enligt frågeformuläret.
– Men det är bara när han sitter med de andra och äter. Han får frukost och kvällskaffet på rummet och då äter han bra, säger personalen.
– I formuläret står att han lider av skakningar, framför allt vid kvällsmaten, säger apotekaren och tittar på doskortet.
– Han får Madopark kl 8 och kl 13.
– Vi kanske ska dela upp den andra dosen på två tillfällen så det räcker över kvällsmaten, föreslår läkaren.
Ruth och Lars-Olof diskuterar bästa strategin med Madopark-behandlingen länge och väl. Till slut enas man om att istället skjuta fram den andra dosen till kl 16, för att få bästa effekt vid kvällsmaten.
– Han står också på två sorters antidepressiv behandling, säger Ruth Lööf, och ser bekymrad ut.
– Är inte dosen mirtazapin lite hög för hans ålder? Behöver han stå kvar på både citalopram och mirtazapin?
– De verkar ju lite olika, kontrar läkaren.
Efter en kortare diskussion i de serotonerga och noradrenerga systemens värld enas man om att sänka dosen citalopram från 20 till 10 mg. Dessutom plockas Sobril bort.
– Vilka mål har vi med honom?, undrar Ruth Lööf.
Målen blir att slippa värk i höften, att få bort skakningarna och att höja stämningsläget.
– Det går att åstadkomma mycket genom god omvårdnad, säger Lars-Olof och peppar vårdpersonalen att sitta ner och prata med mannen och servera en del av måltiderna på rummet.
Och så fortgår läkemedelsgenomgångarna med ytterligare fem patienter denna regniga eftermiddag.
På min fråga om projektet och genomgångarna gör nytta svarar alla ett otvetydigt ja.
– Det visar ju inte minst erfarenheterna från det första projektet, säger Ruth Lööf (se faktaruta, reds anm).