Läkemedelsindustrin har som tidigare beskrivits (LMV 9/03) haft en stark utveckling finansiellt sedan mitten av 1980-talet fram till millennieskiftet. Minskningen av antalet nya läkemedel har trots den intensiva marknadsföringen medfört en viss nedgång i tillväxten. Nu finns det tecken på att läkemedelsföretagen visar ökad öppenhet och försöker involvera samhällsintressen i utvecklingen av nya läkemedel och information om dem. Samspelet mellan professioner inom företagen och kommunikationen med omvärlden har förändrats.
Bioteknikbranschen förändras också och i det kärvare ekonomiska läget har kampen om de statliga bidragen hårdnat. Ingvar Wiberger, som har lång erfarenhet från branschen ondgör sig i en krönika i Biotechvärlden (3/03) över att samhällsvetare och ekonomer utmanövrerar faktainriktade och intellektuellt krävande forskare, innovatörer och företagare. Wiberger föreslår en koncentrering av forskningsstiftelserna, som tillförs professionell, industriell kompetens i styrelse och ledning för att pengarna skall hamna där de gör mest nytta.
Samspelet mellan professioner inom sjukvården togs nyligen upp i en artikel i Läkartidningen (28-29/2003) av Lars Werkö, som konstaterar att läkarna inte längre är herrar på sjukvårdstäppan. Werkö refererar till en skrift från Läkarsällskapet och publicerade studier från England, vilka uppger att huvudorsaken är vattentäta skott mellan politiker, administratörer och läkare. Motsättningarna orsakas i sin tur huvudsakligen av ökad reglering av läkarnas verksamhet och höjd stressnivå i arbetet, menar Werkö. Läkarna måste vänja sig vid att de inte längre är fria att beställa resurser i sin önskan att följa den medicinska utvecklingen. Detta i kombination med att de drabbas av reformer utan tanke på konsekvenserna skapar osäkerhet om deras roll i sjukvårdsorganisationen. Det krävs således ett nytänkande som tar hänsyn till den ekonomiska utvecklingen, den biomedicinska forskningens snabba expansion och till hållbara principer för sjukvårdens organisation.
Läkarna och deras organisationer måste ta initiativ till nytänkandet och då också acceptera att de ingår i team med sjuksköterskor, administratörer med flera.
Werkös artikel har följts av flera med samma tema, bland annat om den psykologiska låsningen mellan läkare och administratörer, förslag till hur professionen bör sköta sjukvården och varför läkarna blivit åskådare och slutat bry sig. Fler lär komma.
Apoteksverksamheten är en alltmer integrerad del av sjukvården. Då Apoteksbolaget bildades i början av 1970-talet skapades en mix av professioner i den centrala lednings- och serviceorganisationen. Ledningen för apoteksverksamheten centralt, regionalt och lokalt har utövats av farmaceuter och för att upprätthålla kvalitet i ledningsarbetet har så gott som alla genomgått ledar- och chefsutbildningar. Denna ordning gäller i princip fortfarande även om den nu ifrågasätts i förnyelsearbetet. Exempel på detta var tillsättandet av en chef utan farmaceutisk utbildning på ett av sjukhusapoteken, vilket ledde till en rättstvist mellan Apoteket och Läkemedelsverket.
Det övergripande problemet för företaget har fram till idag varit att det fått ökade uppgifter vid genomförandet av reformer, men minskade resurser genom ersättningssystemets konstruktion.
Det finns dock en rad andra påfrestningar inom apoteksverksamheten, som delvis har bäring på det professionella samspelet. Men det är värt en egen betraktelse framöver.
Vad som är rätt eller fel i samspelet mellan professioner är svårt att avgöra. Kanske är det lättast att bedöma för läkemedelsföretagen eftersom de måste hitta den mix som gör att de hävdar sig i den kommersiella konkurrensen. Inom sjukvården anser läkargrupper i privata organisationer att de är effektivare än den offentliga, men dokumentationen för detta är begränsad. Alternativa jämförelser vad gäller apotekssystemet som helhet kan ju inte göras inom landet, men vid jämförelser med andra länders hävdar det svenska systemet sig fortfarande väl.