I en tidigare artikel berättade Läkemedelsvärlden om de nationellt samordnade inköpen av läkemedel till Sverige under coronakrisen. Regionerna Skåne, Stockholm, Västra Götaland och Östergötland – ”Fyrlän” – har sedan början av april samtliga 21 regioners mandat att säkra den svenska läkemedelsförsörjningen till covid-19-vården.
Genom det beslutet fick Sverige en nationell inköpare, vilket gav ökade möjligheter i huggsexan på den internationella läkemedelsmarknaden under coronakrisen.
Borde inte regionerna ha agerat snabbare och beslutat om samordningen tidigare?
– Jag tycker att regionerna agerade så snabbt som det var möjligt, svarar Emma Spak, sektionschef på avdelningen för vård och omsorg inom Sveriges kommuner och regioner, SKR.
– Det var inte alls så att regionerna gick och väntade på initiativ från några andra myndigheter. Vi var hela tiden inställda på att ta ansvaret och lösa det med en egen modell.
Det som satte bollen i rullning var enligt Emma Spak när läkemedelsbranschen i mars flaggade för att det skulle bli svårt att öka kvoterna till Sverige under pandemin. Läkemedelsföretagen ansåg inte att den normala svenska inköpsstrukturen passade i krisläget.
– Normalt sett är det ju läkemedelsföretagen som äger läkemedlen och lagrar de hos de två svenska distributörerna som regionerna via sina sjukhusapoteksfunktioner beställer av. Men nu ville branschen ha samlade köp direkt från Sverige i stället, säger Emma Spak.
– En vecka efter att vi fått den flaggningen var samarbetsmodellen i gång.
Kursändringar blev nödvändiga i coronakrisen
Fyrlän arbetade utifrån en lista över de mest coronakritiska läkemedlen. Från början var målsättningen att köpa in tre månaders svensk förbrukning av alla dessa produkter till ett nationellt läkemedelsförråd för att säkra läkemedel till Sverige.
Men det visade sig att det i många fall inte var möjligt. Bland annat därför att företagen under pandemin inte ville sälja till lager. Det var ofta mer effektivt att inköpta läkemedel gick direkt ut i vården i stället för att mellanlanda i ett förråd.
Fyrlän bytte därför arbetssätt och inriktade sig mer på att samordna och förmedla inköpsmöjligheter till regionerna och att på andra sätt säkra läkemedel till Sverige. Detta blev möjligt genom att regionerna agerade som en samlad part gentemot företagen.
Emma Spak ser inte kursändringen som ett misslyckande utan tvärtom.
– Det har varit en viktig styrka att vi hela tiden har kunnat anpassa arbetssättet efter olika faktorer, säger hon.
Regelverk kan behöva ändras
Vilken var den viktigaste konkreta effekten av regionsamarbetet om läkemedelsinköpen?
– Att det gick att få även de mest kritiska produkterna att räcka i hela landet. Det tydligaste exemplet är propofol. Genom att alla regioner arbetade samordnat kunde fördelningar utifrån behov göras. Dessutom togs restriktioner om begränsad användning fram i samråd med medicinska experter och samordningen gjorde att dessa restriktioner kunde få genomslag. Allt detta var avgörande för att få propofol att räcka till, säger hon.
Ett oförutsett problem dök upp när Fyrlän skulle börja sälja vidare produkter från det nationella läkemedelsförråd som de ändå kunnat bygga upp. Maria Landgren, som ingår i styrgruppen för Fyrläns samordning av läkemedelsinköpen, beskrev problemen i en tidigare artikel. Att kunna göra uttag från förrådet har varit en administrativ och juridisk utmaning som tagit lång tid att lösa.
Skulle inte regionerna ha kunnat förutse det problemet?
– Det är första gången vi gör det här och vi har försökt finna vägar. Nu har vi ändå hittat ett sätt och uttag är på gång. I det initiala skedet var det också viktigt att regionerna skulle äga produkterna för att säkra dem till Sverige och då var detta den lösning som var möjlig att snabbt få på plats.
Hur kan man förebygga att samma problem uppstår igen?
– Med de rutiner som etablerats under våren har regionerna kunnat hantera situationen, men modellen behöver utvärderas av alla intressenter för att se hur vi kan arbeta framåt. Möjligen behöver man även från statligt håll se över regelverket för att i framtiden på ett enklare sätt kunna göra den här typen av koordinerade läkemedelsinköp, säger Emma Spak.
Viktigt att lära av vårens händelser
Hon förklarar att regionerna efter sommaren kommer att göra en avstämning inför hösten och bestämma om de ska behålla samarbetsmodellen eller förändra den. Hon menar också att vårens erfarenheter snabbt måste föras in i den pågående diskussionen om framtidens krisberedskap inom hälso- och sjukvården.
– Coronakrisen visar bland annat på svårigheterna med att bygga upp ett fast beredskapslager med läkemedel som man inte rör förrän krisen kommer, säger hon.
– Det är ofta väldigt svårt i förväg att veta exakt vilka läkemedel som kommer att bli mest kritiska. Under coronapandemin drivs till exempel användningen av propofol upp på ett sätt som inte gick att förutse förrän viruset började spridas. Covid-19-patienter behöver ofta hållas sövda under mycket lång tid och kräver dessutom mer läkemedel än vad som är vanligt.
Av sådana skäl behöver krisberedskapen, menar Emma Spak, sannolikt åtminstone delvis bygga på omsättningslager.
– Det är extremt viktigt att vi tar in dessa erfarenheter i diskussionen om krisberedskapen. Och jag hoppas även att den nya coronakommissionen kommer att granska också läkemedelsförsörjningen under krisen så att vi kan lära så mycket som möjligt av det som hänt.
