Enligt de nya amerikanska riktlinjerna för förebyggande av hjärtinfarkt, författade av forskare med många bindningar till läkemedelsindustrin, bör vi sänka kolesterolet ännu mer genom att höja statindoserna upp till åtta gånger. Nyligen rapporterades att vid användning av de hittills gällande riktlinjer, tillhör mer än 80 procent av alla män och 20 procent av alla kvinnor över 40 procent i Norge den högsta riskgruppen. Om de nya råden följs bör större delen av jordens vuxna befolkning därför stå på statinbehandling resten av sitt liv. Kan vi vara säkra på att nyttan av detta balanserar riskerna?
Höga doser ger fler biverkningar än låga. I den nya TNT-studien där man jämförde en normal dos atorvastatin med en åtta gånger högre dos fick 8,1 procent i högdosgruppen biverkningar mot 5,8 procent i lågdosgruppen. Med få undantag fick inte läsarna, när studien publicerades, veta vilken typ av biverkningar det rörde sig om och de som man inte ansåg berodde på behandlingen hade exkluderats, bland annat fem fall av rhabdomyolys. Transaminasförhöjning registrerades endast när värdena var mer än tre gånger högre än högsta normalvärde och kreatinkinas definierades som förhöjt först om det var tio gånger högre än högsta normalvärde. Antalet döda var även störst i högdosgruppen. Men författarna konkluderade att den höga dosen resulterade i en signifikant klinisk förbättring. En begäran om vilka andra biverkningar än rhabdomyolys man uteslutit avvisades.
I Ideal-studien jämfördes en låg dos simvastatin med en hög dos atorvastatin utan att dödligheten ändrades signifikant. Mer än 90 procent i bägge grupper fick biverkningar och nästan hälften klassades som allvarliga. Inte heller här redovisade författarna vilka det rörde sig om, och på en förfrågan om karaktären av dessa biverkningar blev svaret endast att man registrerat alla symtom, även de som saknade relevans för behandlingen.
Det finns skäl misstänka att det verkliga antalet biverkningar är betydligt större. I de flesta statinstudier har man uteslutit ett stort antal patienter innan studien började; i TNT-studien nästan hälften. Exklusionskriterierna omfattade alla former av kronisk sjukdom och svaghet, till exempel hjärtsvikt, arytmier, cancer, leverpåverkan och tidigare statinintolerans. Därefter testades deltagarna i åtta veckor med en låg dos atorvastatin. De som inte tålde denna dos uteslöts, liksom alla som fick infarkt eller stroke, och 349 av skäl som inte redovisades. De kvarvarande var således ett urval av betydligt robustare patienter än normalt.
Den vanligaste biverkan efter statinbehandling är muskelbesvär. Frekvensen i de industrisponsrade studierna ligger kring en procent. Sinzinger och O’Grady, två oberoende forskare, fann emellertid att 16 av 22 idrottare avbröt behandlingen av denna anledning. Muskelskadan kan i sällsynta fall progrediera till rhabdomyolys och resultera i njursvikt. Mer än 100 har dött i denna komplikation efter det år 2001 indragna Lipobay; hur många som hamnat i dialys eller som njurtransplanterats har inte rapporterats. En signifikant ökad förekomst av bröstcancer sågs i Care-studien Sedan dess har bröstcancer varit ett exklusionskriterium. En 10-årig uppföljning av deltagarna i 4S visade ingen cancerökning. Det gör tio års rökning inte heller. En signifikant ökning av antalet cancerfall sågs emellertid i Prosper-studien, som endast omfattade äldre patienter. Detta fynd bagatelliserades trots att det är just i denna åldersgrupp man skulle förvänta sig de första signalerna på carcinogenes. Inga studier har emellertid analyserat cancerincidensen separat för högriskgrupper som till exempel äldre eller rökare.
Det är välkänt att många biverkningar hos nya preparat först upptäcks sedan de lämnat försöksstadiet. Nya statinbiverkningar har redan rapporterats i den medicinska litteraturen, till exempel hjärtsvikt, aggressivt beteende, suicidala impulser, långsamt insättande demens, minnesförlust, impotens och perifer neuropati. Symtomen uppträder först efter en tids behandling och uppfattas troligen som naturliga följder av ålderdom, men i de medicinska rapporterna har biverkningarna som regel försvunnit sedan medicinen utsatts. Ingenting nämns om dessa biverkningar i FASS, frekvensen är okänd och ingen vet vad som händer efter 20-30 års behandling. Är världens läkarkår beredd utsätta homo sapiens för detta gigantiska experiment?
Uffe Ravnskov
Med dr, docent
ravnskov@tele2.se