Tyska forskare har undersökt hur vanligt det är att maratonlöpare tar receptfria smärtstillande läkemedel och om de drabbas av några skador på grund av detta. Forskarna genomförde en undersökning bland de 7 048 deltagarna i Bonn maraton för att få svar på sina frågor.
Av dem svarade 3 913 maratonlöpare på enkäten. Av dem uppgav drygt hälften (1931) att de använt sig av smärtstillande medel innan loppet. De 1 982 löpare som inte använt smärtstillande användes som kontrollgrupp. Av de 3 913 var 2 376 män och 1 537 kvinnor och personerna i kontrollgruppen var något yngre än i den andra gruppen.
I gruppen som använt smärtstillande uppgav 20 procent att de också använt sig av smärtstillande under träning inför maratonloppet, jämfört med bara en procent i kontrollgruppen. Fler kvinnor än män tog smärtstillande, 61 procent jämfört med 42 procent, och de medicinerade precis före loppet.
De vanligast använda läkemedlen var diklofenak, ibuprofen och acetylsalicylsyra. I läkemedelsgruppen använde 47 procent diklofenak, och 11 procent doser över 100 mg. Bland de som brukade ibuprofen tog 43 procent mer än 800 mg, den dubbla rekommenderade receptfria dosen, enligt forskarna. Majoriteten, 93 procent, sade sig inte ha blivit informerade om riskerna med smärtstillande och uthållighetsträning.
I gruppen som medicinerade var risken för skador som magkramp, kardiovaskulära problem, blödningar i mag-tarmkanalen, blod i urinen samt led- och muskelsmärtor fem gånger högre. Totalt var den ökade risken för skador 13 procent. Risken för skador ökade med dosstorleken. Däremot avbröt kontrollgruppen oftare loppet på grund av muskelkramp än gruppen som medicinerade.
Nio av de löpare som åt smärtstillande hade blivit inlagda på sjukhus efter loppet. Tre med tillfällig njursvikt, fyra med blödande magsår och två med hjärtattack. Ingen av löparna som tagit sig i mål i kontrollgruppen hade blivit inlagda på sjukhus.
Forskarnas slutsats är att användning av cyklooxygenashämmare i samband med uthållighetsidrotter kan vara potentiellt farligt, men att det behövs mer forskning innan man kan rekommendera att det bör undvikas före och efter idrott.
