Han vill inte kalla det för att städa upp. Det handlar snarare om att fullfölja en process som redan påbörjats som han diplomatiskt säger. Men till vissa delar är det samma upprensning som Richard Bergström gjort här i Sverige de senaste nio åren som nu ska göras i Europa.
– Fast det är mycket mindre dramatiska förändringar som måste till i läkemedelsbranschen på europeisk nivå idag jämfört med den process jag sattes att leda här i Sverige för nio år sedan.
Den 1 april tog Richard Bergström över som vd för EFPIA. Förkortningen står för European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations och är läkemedelsindustrins europeiska branschorganisation. De senaste nio åren har han haft samma roll, fast i den svenska Läkemedelsindustriföreningen, Lif. Uppdraget är i stort sett detsamma, att verka för bra villkor för de forskande läkemedelsföretagen. I det ingår att lobba mot politiker och andra beslutsfattare, men också att samla branschen.
– När jag började på Lif fick jag en hel del kritik. Vissa ansåg att de etiska riktlinjer vi tog fram gjorde det omöjligt för medlemsföretagen att göra affärer, men idag är alla nöjda. Vi har inte längre något bråk här i Sverige, alla håller sig till de etiska riktlinjerna. Andra länder sneglar på oss och det är väl delvis därför jag fått det här uppdraget.
Vilka är de viktigaste frågorna som du ska driva i Europa?
– Det är egentligen tre huvudfrågor de kommande åren. Det första är att vi måste få betalningsmodellerna för läkemedel att fungera, det andra är eftersvallningarna av finanskrisen och det tredje är att få igång forskningen.
– Det är något som inte stämmer idag. När man pratar med psykiater till exempel så tycker de inte att de läkemedel som finns idag är tillräckliga, dagens antidepressiva hjälper bara hälften av patienterna. Men ändå är det få företag som satsar på forskning på antidepressiva eftersom man inte litar på att marknaden finns. Jag tror till exempel inte att TLV skulle säga ja till att subventionera en ny dyrare klass av antidepressiva. Det här ser vi på flera stora medicinska områden idag. Läkarna efterfrågar nya behandlingar, men företagen vågar ändå inte satsa.
Vad anser du att politikerna ska göra åt det?
– De kan koordinera sina myndigheter bättre. Det europeiska läkemedelsverket fungerar bra idag eftersom de också har ett ansvar för att se till att några nya läkemedel blir godkända. Men så ser det inte ut med subventionsmyndigheterna, de ska bara se till att hålla budget. Och de fattar helt olika beslut i olika länder.
Vill ni ha en europeisk central myndighet som beslutar om ett läkemedel ska subventioneras?
– Njae, men de måste samarbeta mycket mer även om de inte kan fatta ett gemensamt beslut om vad ett visst läkemedel ska kosta, prisbilden är för olika i olika länder. Men de kan samarbeta i den kliniska värderingen, de borde kunna ge ett nytt läkemedel ett värde i klinisk relevans, och sen får varje land värdera vad man tycker det är värt.
Det är bland annat i prissättningen som det har blivit problem efter finanskrisen menar Richard Bergström. Idag använder för många europeiska länder referensprislistor, vilket innebär att priset sätts efter de billigaste länderna i Europa, vilket får konsekvenser för de länder som drabbats hårdast av finanskrisen.
– Även om ett företag vill hjälpa Portugal genom att sänka priserna så kan de inte göra det idag eftersom priserna i Norge och några andra länder per automatik skulle gå ner samtidigt. Men Norge bör vara villigt att
betala mer för läkemedel.
På dig låter det som om företagen och samhället alltid har samma mål. Men företagen vill tjäna pengar och samhället vill spara pengar, den friktionen finns väl alltid?
– Jo, det gör den. Men i grunden har vi samma mål. Det har blivit en konvention att det är näringslivet som ska utveckla nya
läkemedel och i grunden gör vi något som är samhällsnyttigt. I perioder har det blivit fel, med för mycket aggressiv marknadsföring med fina middagar och för mycket forskning som inte ledde till några innovationer. Men då sa betalarna ifrån och det var bra. När det här fungerar bra så överlappar industrins och det offentligas intressen i väldigt stor grad varandra. Det som har hänt nu är att pendeln har åkt för långt åt andra hållet. Nu säger vi från industrin ifrån till det offentliga att nu fungerar det inte längre. Ska vi forska fram läkemedel, som nya antibiotika till exempel, så måste vi veta att vi får betalt.
Hur upplever du att responsen är på ert arbete ute i Europa?
– Jag hade ett bra möte med EU-kommissio-nären för hälsa, John Dalli, tillsammans med tio av de globala koncerncheferna. Jag har fått ett positivt intryck av kommissionen, det är mindre antagonism än man kan tro. Men sen är det svårare med kontakten med socialdepartementen i vissa länder.
Är ni lobbyister?
– Den delen ingår ju, men det är mycket mer än lobbying. Det handlar lika mycket om att vara med och bidra till analyserna och att hjälpa till att genomföra projekt.
