Världens läkemedelsindustri har problem. Störst bland ?Big Pharma? är Pfizer. Högst i Pfizer är Henry McKinnell ? en doktor i företagsekonomi från Stanford, som kräver höjd produktivitet från Pfizers forskning men också har en ovanlig förmåga att argumentera för värdet av läkemedel inför politiker och allmänhet.
När vi sitter ner för ett samtal under World Economic Forum i Davos har skrällen för den nya klassen av smärtlindrare, Cox 2-hämmare, nått även Pfizer. Den startade med konkurrenten Mercks beslut att dra in Vioxx. Pfizer tog över marknad för sina smärtlindrare Celebrex och Bextra. Men varningstecknen nådde snart även dem. Även om de tillåts, har försäljningen rasat i USA, som i dag står för 70 procent av världsmarknaden för nya läkemedel. Allmänheten är i växande grad skeptisk och läkare vet inte vad de ska tro.
Hur dramatisk är förändringen i USA?
? Vi ser en ökad känslighet för risk. Och det är inte bara negativt. Allmänheten bör vara medveten om att alla läkemedel också rymmer risker. För läkare är det en bra behandlingsregel att välja en medicin som ger god behandlingseffekt till minsta möjliga beräknade risk. USA behöver införa ett mer systematiskt system för att studera effekterna av läkemedel efter att de har godkänts, ett ?post approval system?. Sverige är ett gott exempel på hur man kan följa patienters medicinanvändning. Jag tror inte att det när processen är genomgången blir någon annan drastisk förändring i läkemedelsprövningen i USA än denna, som är bra.
Nyupptäckten av risker hos redan godkända läkemedel adderar till problemet att förvånansvärt få nya läkemedel, byggda på nya molekyler, har kommit fram på senare år ? trots enorma forskningsansträngningar.
Rör det sig om en bestående besvikelse?
? Problemet idag handlar inte om efterfrågesidan; det finns enorma otillfredsställda behov av medicinutveckling. Problemet ligger på utbudssidan, att vi ännu inte har fått fram de nya mediciner som behövs. Med den nya biologin, kartläggningen av det mänskliga genomet med mera, fick vi i industrin massor av nya ?targets?, sjukdomsmekanismer, att arbeta med. Vi satsade på att nå radikala genombrott och tvingades åse massor av misslyckanden. Med helt nya och oprövade ?targets? steg risken för misslyckanden, framförallt ifråga om toxiska sidoeffekter. Flerdubblade resurser för FoU resulterade därför inte i fler färdiga produkter, det vill säga produktiviteten i forskningen sjönk kraftigt.
? Men att detta har varit fallet de senaste tio åren betyder inte att det blir samma utveckling de kommande tio åren. Vi har lärt oss åtskilligt inom läkemedelsindustrin om balansen mellan att satsa på nya okända mekanismer och förutsättningar för framgång. Inom Pfizer placerar vi nu nya projekt i en fyrfältsmatris: känd mekanism/ny mekanism samt tenderar att vara säker/tenderar att vara osäker. Vi slutar inte att ta risk för att eventuellt nå riktigt stora genombrott. Men vi balanserar den samlade FoU-portföljen.
Men håller den nuvarande affärsmodellen, med ständigt högre utvecklingskostnad och kort effektiv tid av patentskydd?
? Vi måste göra något åt den. Vi arbetar hårt för att få ner utvecklingskostnaden, från dagens nivå på cirka en miljard dollar fram till godkännande av ett nytt läkemedel. Allra viktigast är att få ner graden av misslyckanden, som nu är 98 procent från lovande djurförsök! Redan en sänkning av misslyckandegraden till 96 procent skulle innebära kraftigt ökad produktivitet.
Finns det någon ny faktor att hoppas på för att nå dithän?
? Jag hoppas och tror särskilt på att vi inom två till tre år får en utveckling av biomarkörer, som gör det möjligt att på ett tidigt stadium se inte bara om vi har en ?hit? mellan mål och läkemedelsmolekyl utan även om det finns en tolerans för molekylen hos organismen.
Står vi möjligen inför ett grundläggande biologiskt skifte, från läkemedel som bygger på småmolekyler till en typ av medicinering som mobiliserar kroppens egna system, främst antikroppar?
? Antikroppar växer i betydelse, men mediciner grundade på småmolekyler kommer också att utvecklas framöver.
Tvingas ni inte överge fixeringen vid storsäljare, blockbusters, när forskningen alltmer identifierar individuell variation, som kräver olika behandling för olika subgrupper?
? Vi definierar ?blockbusters? som en medicin som säljer för minst en miljard dollar per år. Det finns inte mer än 25-30 sådana läkemedel i världen, varav Pfizer står för tio och har ytterligare 5-10 på gång. En ?blockbuster? är en medicin som gör stor nytta för många och som därför säljer stort. Det är inget fel att ha kvar ambitionen att utveckla sådana mediciner. Utvecklingen går visserligen mot mer precisa läkemedel. Men sådana kan också bli stora i försäljning. Om ett läkemedel når en påtagligt nyttig effekt via en mer specifik mekanism eller för en speciell del av ett vidare behandlingsprogram för till exempel cancer, kan det genom sin betydelse mycket väl få en stor försäljning sammanlagt över hela världen.
Du har varit starkt kritisk mot läkemedelspolitiken i Europa. Varför?
? Jag har lärt mig för länge sedan att det inte är stor mening att jag förklarar för politiska ledare vad som är bra för Pfizer, däremot vad som är bra för dem. För det första behövs det en snabbare introduktion av nya läkemedel i Europa, som bidrag till befolkningens hälsa. Nu är man snål och långsam med nya mediciner men betalar dyrt för gamla. För det andra har den europeiska läkemedels- och forskningspolitiken lett till en total omkastning i dynamik mellan Europa och USA på bara tio år. 62 procent av nya mediciner utvecklas nu i USA. Det brukade vara Europas andel.
? Jag ser hur den här negativa politiken i förhållande till innovationer tenderar att ändra också det kortsiktiga egenintresset. Tyskland, till exempel (McKinnell skulle dagen efter detta samtal träffa Gerhard Schröder, reds anm), har många äldre mediciner som fortsätter sälja väl om man inte släpper fram nyare. På så sätt hamnar Europa lätt i en ond cirkel, där man alltmer tappar till USA i innovationer och i introduktion av nya mediciner.
Du ser inte en risk att USA blir europeiskt, snarare än Europa amerikanskt?
? I USA gillar man normalt inte priskontroll, men läkemedel kan vara ett undantag, så som stämningarna ser ut.
I debatten kring Cox 2 konstaterade många att vi sett ett överutnyttjande i USA av denna typ av smärtlindrare. Är inte det ett samhällsproblem också?
? Det finns tre typer av situationer: 1) Rätt medicinering; 2) Övermedicinering; kost och motion skulle räcka, eller sjukvården har inte samlad kontroll på patientens alla mediciner; 3) Undermedicinering. Jag håller med om att det finns övermedicinering, men det finns också undermedicinering, framförallt ifråga om läkemedel som förebygger hjärtinfarkter och strokes genom att sänka blodfetter och blodtryck. Hälsoskälen för statiner, som Pfizers Lipitor, blir fler för varje ny studie som nu publiceras.
Vilka marknadsföringsregler vill du råda Europa att införa, givet erfarenheterna av tv-reklam för läkemedel i USA?
? Jag är kritisk till erfarenheterna av tv-reklam i USA. När den släpptes fri för fem år sedan var tanken att kunna informera patienter direkt. Men när reklambyråer tog över fick vi en känslosam reklam, som skapade en bild av läkemedels effekter och avsaknad av risker som industrin inte kunde leva upp till. Å andra sidan kvarstår behovet att kunna nå individerna med information. Ett exempel är en ny medicin vi har på gång (Varenicline, i fas III-prövning, reds anm) som tar bort suget efter nikotin hos inbitna rökare. Det är förstås angeläget att vi kan berätta om det här för rökare, som till 95 procent vill sluta men har mycket svårt att klara av det. Så marknadsföring direkt till allmänheten kan vara motiverad, men helst inte i den amerikanska tv-formen.
Kan vi få se förskjutningar framöver, inte primärt mellan USA och Europa men mellan båda och Indien/Kina?
? Indien har chansen att upprepa sitt IT-under på det biomedicinska området. Det som saknades var ett fullgott patentskydd, men det införs nu. Indien har ett stort utbud av goda kemister, något mindre av biologer. Det frågetecken jag alltjämt reser är hur väl den indiska byråkratin kommer att kunna tillämpa de nya förutsättningarna. Kompetensen, kulturen och effektiviteten blir inte genast av samma kvalitet som hos FDA i USA eller svenska Läkemedelsverket. Indien har chansen, men jag är inte säker på hur man utnyttjar den.