Ralph Edwards, chef för WHO-centret för monitorering av biverkningar i Uppsala (UMC), har tagit fasta på min kritik (LMV 3/05) om att Vioxx-debatten förbigåtts i UMC:s husorgan.
I en ledare i aprilnumret av Uppsala Reports antyder han att Läkemedelsvärlden ?kanske inte känner till? att tidiga signaler och myndighetsvarningar om en ofördelaktig kardiovaskulär riskprofil utfärdades för coxiberna. I själva verket skrev vi om dessa flera gånger ? se till exempel LMV 3/01 och 11/01. Efter vår påstötning initierade Ralph Edwards en diskussion i WHO-programmets e-postforum och skrev en till stora delar klarsynt och tänkvärd genomgång av ?the Vioxx Saga? (Uppsala reports, April 2005, sid. 11-13). Om Opinionspalten med några rader kan bidra till en sådan reaktion är dess syfte uppnått med råge.
Edwards är dock för kategorisk när han drar slutsatsen att Vioxx-historien inte utgör ett regulatoriskt tillkortakommande. Att det tvärtom finns brister i dagens system illustreras av att vi fortfarande inte vet något om de traditionella NSAID-medlens långtidseffekter på hjärta och kärl.
Ett generellt krav på att en långtidsstudie åtminstone påbörjats vid godkännandet av ett nytt läkemedel vore en rimlig regulatorisk skärpning i Vioxx-historiens kölvatten.